Strindberg på krigsstigen
Jajamen, dags för ännu ett nytt bloggförsök. Tredje gången gillt. Denna gång är tanken att främst blogga om det som rör både min yrkesvardag och mina intressen, dvs litteratur, filmer, spel och musik. Vi får väl se hur långt det bär.
Först ut; vår evige nationalskald August Strindberg. Trots att det egentligen borde vara oundvikligt har Strindberg nästan helt gått mig förbi genom åren, även om jag visserligen läst Hemsöborna på gymnasiesvenskan och haft någorlunda koll på hans mest kända verk (alltså jag kan namnen på dem). Nu var det emellertid SVTs eminenta Strindbergsatsning kring jul som väckte intresset på allvar för denne högst fascinerande man, där dramatiseringen av hans ungdom med Jonas Karlsson i spetsen var klart sevärd och de två dokumentärerna likaså, om än lite avhuggna. Inte så märkligt kanske då det måste vara tämligen omöjligt att inte vara sammanfattad om Strindbergs livsöde såvida man inte har obegränsat med sändningstid, något som jag också fick väldigt klart för mig efter att ha plöjt igenom Olov Lagercrantz mkt intressanta Strindbergsbiografi på över 500 sidor, ett verk som ändå inte kan betraktas som särskilt fördjupande i Strindbergs händelserika liv.
Nåväl, det enda Strindbergsrelaterade som jag faktiskt hunnit läsa ut sen genombrottet i jul är förutom Lagercrantz biografi en samlad utgåva på två volymer av den så kallade Strindbergsfejden, det vill säga den hetska debatt som utspelades åren runt 1910 mellan dels Strindberg samt några företrädare främst från arbetarhåll emot ja i princip hela det borgerliga etablissemanget. Det är tämligen underhållande att läsa hur Strindberg hugger med vassa klor mot verkligen allt; svenska akademien, etablerade författare, kungahuset, militären, skolväsendet, historieskrivningen osv. En av de absoluta höjdpunkterna i fejden måste dock vara den ytterst bittra ordväxlingen mellan Strindberg och "upptäcksresenären" Sven Hedin. Hedin blev något av en samtida nationalidol för sina strapatser och "upptäckter" i Asien (främst Tibet), han möttes av tusentals när han återkom till Sverige, fick stora statsanslag och som ytterligare tack blev han även den siste svensk att adlas år 1902. Strindberg höll sig dock tämligen kritisk till Hedins hjältestatus, i artikeln "En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet" publicerad i Afton-Tidningen 13/7 1910 presenterade han nämligen en karta över Tibet ritad av en svensk karolin vid namn Renat - alltså en urkund från 1700-talets början som därmed falsifierar att Hedin som (självutnämnd) förste svensk "upptäckt" diverse Tibetanska områden (framförallt diskuteras sjön Lop-nor). Hedin svarar med artikeln "Den första svensken vid Lop-nor" (DN 19/7), i någorlunda sansad ton, att han tvivlar på att Renat verkligen besökt dessa områden och att det ändå inte skulle förringa betydelsen av hans egna upptäckter. Sedan brakar det loss på allvar: I "Upptäckar-Humbug" (Aftontidningen 18/7) jämför Strindberg bland annat Hedin med Robert Peary som påstått sig upptäckt Nordpolen, kritiserats för faktabrist och svarat med att publicera en bok i ämnet, ett verk Strindberg värderar så här:
"...vi hade väntat få se ett faksimile av loggboken från 90:e graden. En anklagad människa brukar ju vara otålig att få försvara sig, men Peary talar i första häftet om annat, mat och dryck, pianola, eskimåer, hundar [...] Nu har jag läst sex häften, men icke sett till något loggboksblad från polen. Vad betyder detta? Saken synes sjuk!"
Inte mycket ges för Pearys "upptäckt" alltså och värdet av Hedin själv sammanfattas på följande vis:
" - Har Sven Hedin upptäckt några nya länder?
- Nej!
- Varför skall nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?
- Fråga! Det finns ju människor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen, uppnå en ställning, att ingen törs på dem"
Det blev också droppen som fick det att rinna över helt för Hedin (som uppenbarligen inte hunnit läsa upptäckar-Humbug i sitt första svar). I "Strindbergs asiatiska horisont" (DN 22/7) konstaterar Hedin bland annat att :
"Han (Strindberg, min anm.) lever ännu på 1870- och 1880-talets ståndpunkt, han lever på reminiscenser och skriver små uppsatser, som vad innehållet angår skulle kuggas i studenten, och på ett språk som är hämtat från gatan."
Slutklämmen ger sedan en tämligen uttrycksfull bild av hur Hedin värderar både Strindberg samt samhällets alla mindre gynnade medborgare:
"Då Strindberg skriver kritik uppträder han som en personifikation av den råa pöbeln, hans alster överleva icke ögonblicket och under sin korta tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker [...] Stackars ödslige, ensamme pilgrim som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv!"
Föga oväntat tar dock den borgerliga pressen (dvs nästan all press) Hedins sida, och menar att Strindberg om än är en litterärt stor person, knappast kan vara någon med insikt i geografi. Vidare är en gemensam nämnare i artiklarna även att Strindbergs bitska kommentarer får sin drivkraft från ren avundsjuka... Just när det gäller avundsjuka vill jag flika in att jag stör mig nåt oerhört på hur avundsjuka ständigt framförs som en typisk svensk negativ egenskap, vi är tjuriga jantelagare som minsann inte unnar andra sin välförtjänta framgång. Se det så här: Varför skulle motiverad avundsjuka vara en negativ egenskap? Det är väl snarare någonting positivt, att man faktiskt tycker att man själv förtjänar bättre, och som i Strindbergs fall att man misstycker uppenbara orättvisor. Hade strejkerna brutit ut vid sekelskiftet, hade utbildningsväsendet renoverats, hade arbetarsamhället förvandlats till folkhem och medelklass osv om det inte uppvisats sunda egenskaper av just avundsjuka? I ett modernt perspektiv är det väl en egenskap som till exempel kan utnyttjas vid lönesättningen i dagens individuella lönesystem - Sikta efter vad du egentligen förtjänar! (om någon nu undrar så är jag också avundsjuk på de som tjänar mer och jag tycker också att jag förtjänar mer). I vilket fall måste man komma ihåg att Strindberg torde vara en av de stora svenska personligheterna som missbehandlats mest och aldrig i närheten fick den ersättning han förtjänade. Karln hade all andledning att vara avundsjuk på de pengar och officiella erkännande en sån som just Hedin, eller för all del Nobelpristagaren Heidenstam, istället fick. Visst berodde en del av Strindbergs ständiga ekonomiska problem på att han hade svårt att hantera pengar, men sett till hans livsverk och även till den samtida status han faktiskt hade bland folket (60000 följde hans begravning) så borde han naturligtvis varit ekonomiskt oberoende ändå. Men att det inte fanns några större intressen bland etablissemanget att belöna vår kanske allra största författare visar ju även just skymfen att han aldrig fick Nobelpriset. Föga konspiratoriskt då att anta ett samband med Strindbergs sunda förmåga att genom hela sin författarkarriär sätta sig på tvären mot monarkin och alla de samtida - etablissemangets - normer.
Nåväl, tillbaka till fejden mellan Strindberg och Hedin, och här ett utkast av Strindbergs avslutade rader i debatten (Afton-Tidningen 22/7):
"Fakta kvarstå.
1) Den som reser ut för att upptäcka Nordpolen, och kommer tillbaka utan att ha nått den, han har gjort fiasko och ingen pol upptäckt!
2) Polen ligger på 90gr., och den som bara kommer till 86 gr. 14 m. har icke tagit sitt rekord.
3) Den som icke tagit sitt rekord, men låter fira sig som en sagoprins och nationalhjälte, den är en humbug.
[...]
7) Den som försvarar orätt sak är antingen en skojare eller ett dumhuvud.
O. s. v. i oändlighet! "
Hahaha!
Epilog. Även om Strindberg långt ifrån fick det samtida bifall han förtjänade - även i debatten mot just Hedin - så kan man i alla fall vara lugnt försäkrad om att det numera inte råder någon som helst tvekan om vem som egentligen var Nationalhjälten - Strindbergs litteratur är och förblir odödlig, medan Hedins resor både nu som då snarare bör betraktas som historiska paranteser med backpacker-status.
Ojdå, långt första inlägg. Nu är det söndag och jag är seg efter en lång jobbvecka. Dags att varva ner med lite film.
Först ut; vår evige nationalskald August Strindberg. Trots att det egentligen borde vara oundvikligt har Strindberg nästan helt gått mig förbi genom åren, även om jag visserligen läst Hemsöborna på gymnasiesvenskan och haft någorlunda koll på hans mest kända verk (alltså jag kan namnen på dem). Nu var det emellertid SVTs eminenta Strindbergsatsning kring jul som väckte intresset på allvar för denne högst fascinerande man, där dramatiseringen av hans ungdom med Jonas Karlsson i spetsen var klart sevärd och de två dokumentärerna likaså, om än lite avhuggna. Inte så märkligt kanske då det måste vara tämligen omöjligt att inte vara sammanfattad om Strindbergs livsöde såvida man inte har obegränsat med sändningstid, något som jag också fick väldigt klart för mig efter att ha plöjt igenom Olov Lagercrantz mkt intressanta Strindbergsbiografi på över 500 sidor, ett verk som ändå inte kan betraktas som särskilt fördjupande i Strindbergs händelserika liv.
Nåväl, det enda Strindbergsrelaterade som jag faktiskt hunnit läsa ut sen genombrottet i jul är förutom Lagercrantz biografi en samlad utgåva på två volymer av den så kallade Strindbergsfejden, det vill säga den hetska debatt som utspelades åren runt 1910 mellan dels Strindberg samt några företrädare främst från arbetarhåll emot ja i princip hela det borgerliga etablissemanget. Det är tämligen underhållande att läsa hur Strindberg hugger med vassa klor mot verkligen allt; svenska akademien, etablerade författare, kungahuset, militären, skolväsendet, historieskrivningen osv. En av de absoluta höjdpunkterna i fejden måste dock vara den ytterst bittra ordväxlingen mellan Strindberg och "upptäcksresenären" Sven Hedin. Hedin blev något av en samtida nationalidol för sina strapatser och "upptäckter" i Asien (främst Tibet), han möttes av tusentals när han återkom till Sverige, fick stora statsanslag och som ytterligare tack blev han även den siste svensk att adlas år 1902. Strindberg höll sig dock tämligen kritisk till Hedins hjältestatus, i artikeln "En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet" publicerad i Afton-Tidningen 13/7 1910 presenterade han nämligen en karta över Tibet ritad av en svensk karolin vid namn Renat - alltså en urkund från 1700-talets början som därmed falsifierar att Hedin som (självutnämnd) förste svensk "upptäckt" diverse Tibetanska områden (framförallt diskuteras sjön Lop-nor). Hedin svarar med artikeln "Den första svensken vid Lop-nor" (DN 19/7), i någorlunda sansad ton, att han tvivlar på att Renat verkligen besökt dessa områden och att det ändå inte skulle förringa betydelsen av hans egna upptäckter. Sedan brakar det loss på allvar: I "Upptäckar-Humbug" (Aftontidningen 18/7) jämför Strindberg bland annat Hedin med Robert Peary som påstått sig upptäckt Nordpolen, kritiserats för faktabrist och svarat med att publicera en bok i ämnet, ett verk Strindberg värderar så här:
"...vi hade väntat få se ett faksimile av loggboken från 90:e graden. En anklagad människa brukar ju vara otålig att få försvara sig, men Peary talar i första häftet om annat, mat och dryck, pianola, eskimåer, hundar [...] Nu har jag läst sex häften, men icke sett till något loggboksblad från polen. Vad betyder detta? Saken synes sjuk!"
Inte mycket ges för Pearys "upptäckt" alltså och värdet av Hedin själv sammanfattas på följande vis:
" - Har Sven Hedin upptäckt några nya länder?
- Nej!
- Varför skall nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?
- Fråga! Det finns ju människor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen, uppnå en ställning, att ingen törs på dem"
Det blev också droppen som fick det att rinna över helt för Hedin (som uppenbarligen inte hunnit läsa upptäckar-Humbug i sitt första svar). I "Strindbergs asiatiska horisont" (DN 22/7) konstaterar Hedin bland annat att :
"Han (Strindberg, min anm.) lever ännu på 1870- och 1880-talets ståndpunkt, han lever på reminiscenser och skriver små uppsatser, som vad innehållet angår skulle kuggas i studenten, och på ett språk som är hämtat från gatan."
Slutklämmen ger sedan en tämligen uttrycksfull bild av hur Hedin värderar både Strindberg samt samhällets alla mindre gynnade medborgare:
"Då Strindberg skriver kritik uppträder han som en personifikation av den råa pöbeln, hans alster överleva icke ögonblicket och under sin korta tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker [...] Stackars ödslige, ensamme pilgrim som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv!"
Föga oväntat tar dock den borgerliga pressen (dvs nästan all press) Hedins sida, och menar att Strindberg om än är en litterärt stor person, knappast kan vara någon med insikt i geografi. Vidare är en gemensam nämnare i artiklarna även att Strindbergs bitska kommentarer får sin drivkraft från ren avundsjuka... Just när det gäller avundsjuka vill jag flika in att jag stör mig nåt oerhört på hur avundsjuka ständigt framförs som en typisk svensk negativ egenskap, vi är tjuriga jantelagare som minsann inte unnar andra sin välförtjänta framgång. Se det så här: Varför skulle motiverad avundsjuka vara en negativ egenskap? Det är väl snarare någonting positivt, att man faktiskt tycker att man själv förtjänar bättre, och som i Strindbergs fall att man misstycker uppenbara orättvisor. Hade strejkerna brutit ut vid sekelskiftet, hade utbildningsväsendet renoverats, hade arbetarsamhället förvandlats till folkhem och medelklass osv om det inte uppvisats sunda egenskaper av just avundsjuka? I ett modernt perspektiv är det väl en egenskap som till exempel kan utnyttjas vid lönesättningen i dagens individuella lönesystem - Sikta efter vad du egentligen förtjänar! (om någon nu undrar så är jag också avundsjuk på de som tjänar mer och jag tycker också att jag förtjänar mer). I vilket fall måste man komma ihåg att Strindberg torde vara en av de stora svenska personligheterna som missbehandlats mest och aldrig i närheten fick den ersättning han förtjänade. Karln hade all andledning att vara avundsjuk på de pengar och officiella erkännande en sån som just Hedin, eller för all del Nobelpristagaren Heidenstam, istället fick. Visst berodde en del av Strindbergs ständiga ekonomiska problem på att han hade svårt att hantera pengar, men sett till hans livsverk och även till den samtida status han faktiskt hade bland folket (60000 följde hans begravning) så borde han naturligtvis varit ekonomiskt oberoende ändå. Men att det inte fanns några större intressen bland etablissemanget att belöna vår kanske allra största författare visar ju även just skymfen att han aldrig fick Nobelpriset. Föga konspiratoriskt då att anta ett samband med Strindbergs sunda förmåga att genom hela sin författarkarriär sätta sig på tvären mot monarkin och alla de samtida - etablissemangets - normer.
Nåväl, tillbaka till fejden mellan Strindberg och Hedin, och här ett utkast av Strindbergs avslutade rader i debatten (Afton-Tidningen 22/7):
"Fakta kvarstå.
1) Den som reser ut för att upptäcka Nordpolen, och kommer tillbaka utan att ha nått den, han har gjort fiasko och ingen pol upptäckt!
2) Polen ligger på 90gr., och den som bara kommer till 86 gr. 14 m. har icke tagit sitt rekord.
3) Den som icke tagit sitt rekord, men låter fira sig som en sagoprins och nationalhjälte, den är en humbug.
[...]
7) Den som försvarar orätt sak är antingen en skojare eller ett dumhuvud.
O. s. v. i oändlighet! "
Hahaha!
Epilog. Även om Strindberg långt ifrån fick det samtida bifall han förtjänade - även i debatten mot just Hedin - så kan man i alla fall vara lugnt försäkrad om att det numera inte råder någon som helst tvekan om vem som egentligen var Nationalhjälten - Strindbergs litteratur är och förblir odödlig, medan Hedins resor både nu som då snarare bör betraktas som historiska paranteser med backpacker-status.
Ojdå, långt första inlägg. Nu är det söndag och jag är seg efter en lång jobbvecka. Dags att varva ner med lite film.
Kommentarer
Postat av: gustav
allvar, det här var svinbra! har för övrigt också stört mig på jantesnacket, men mest för att jag a) inte ser det som nåt specifikt svenskt och b) att dess effekt och överhuvudtaget i sin förekomst är överskattad som faaan.
Postat av: gustav
däremot har jag inte mycket för strindberg som författare eller debattör i allmänhet, men underhållande är han onekligen.
Postat av: Erik
Tackar!
Jo saken är ju den att Strindberg är så ombytlig, han har skrivit en hel del bra grejer samtidigt som han skrivit en hel del ren smörja, exempevis hans fascination för Nitsches övermänniskofilosofi eller hans sjuka standardåsikter i kvinnorättsfrågor. Men i just Strindbergsfejden nådde nog mannen något av sin peak som debattör.
Postat av: Erik
Förresten håller jag också med om att det är ytterst larvigt att avundsjuka skulle vara något "typiskt svenskt"
Trackback
