Klarsynt svammel

Jag väntar på telefonsamtal. Och det bör ske vilken dag som helst nu. För syrran är i nionde månaden och födseln är beräknad till denna vecka. Ett sommarbarn väntar bland alla oss decemberungar i släkten. Det är väldigt spännande och vi är alla mkt nyfikna på vem som vi alldeles snart kommer att lära känna. Min syster blir mor för tredje gången, det känns häftigt och rätt svindlande faktiskt. Återkommer såklart med rapport.

Under veckorna som jag varit ledig och sjuk har vi fått en mediajukebox installerad på biblioteket. Det har visat sig vara en riktigt cool pryl, med hjälp av ett usb-minne, mp3-spelare eller liknande kan man nämligen enkelt föra över och låna musik, film eller ljudböcker. Även om det inte finns så mkt att låna ännu så är det som sagt väldigt smidigt och precis i linje vad jag föreställer mig att ett nextgen-bibliotek ska vara. Och det är förresten just sådana här grejer som mediajukeboxar (och motsvarigheter online) som bör ha potential att vara riktiga substitut till piratladdningen, och inte värdelösa, krångliga och dyra betalsiter som det istället vimmlar av. För i teorin är jag faktiskt motståndare till piratladdning (men inte i praktiken, inte på en bibliotekarielön).


Såhär med några dagars distans till datorkrashen kan jag i alla fall konstatera att det har blivit ordning och reda. För även om jag som bibliotekarie kanske borde vara vän av ordning är jag istället det motsatta, i alla fall när det gäller datorn. Vanligtvis är det bara ett virrvarr av allting. Men nu jäklar är det ordning. Får se hur länge det håller sig. Jeez.


Det verkar som det blir en lugn helg hemma igen. Eller, jag kanske tittar förbi Halmstads marinfestival en sväng, men den är ju sådär familjär och "småtrevlig" med alla barnfamiljer, fjortisar och högljudda medelåders i öltält, lama artister och allt annat som brukar karaktärisera mindre städers "folkfester" (ni vet vad jag menar), så ptja... Men möjligtvis går jag dit för att spana in Sedov, en rysk båt som har lagt vid festen till ära, och som tydligen är världens största fullbordare. Det var ett gäng av Sedovs besättningsmän på bibblan idag, de var vänliga, tog bilder och ville surfa... och såg rätt lustiga ut utstyrda i full sjömansoutfit, ni vet Kalle Anka-style. Jo, jag ska nog vara vänlig och besöka deras arbetsplats också.


Till sist: Jag har dubbelgångare. Jo. Det finns en annan Erik B som tydligen är väldigt lik mig också, för jag har fått en del mail och vänförslag på facebook från folk som söker kontakt med den andre Erik. Lite lustigt, undra vad det är för filur.

Jag är en såndär vars humör kan variera extremt mkt från dag till dag, det känns nästan direkt i den sekund jag vaknar om det blir en bra dag eller inte. Imorse kände jag direkt att det skulle bli en riktig jävla bajsdag. Och precis när den känslan har etsat sig fast i skallen för att sitta kvar i sisådär en 24 timmar finns det få saker som kan pigga upp så mycket som en fet jävla datorkrasch kan. Ja. Till råga på allt liksom. Jävla kuk. Vafan är det som gör att en hårddisk bara kraschar helt random?  Och dessutom systemdisken där jag har all jävla skit installerat. Jahopp. Räddas det som räddas kan tänkte jag, vilket blev innehållet på den andra disken, typ 80 gig musik. Men allt det andra, alla dokument, program, bilder, spel osv på main disk gick alltså åt helvete. Det positiva nu är väl att datorn i alla fall är igång igen, för om det är nån gång jag är envis så är det såna här gånger, när nåt som ska fungera helt plötsligt ballar ur. Det kan jag inte acceptera. Så nu sitter jag vaken alldeles, alldeles för sent efter att ha gått igenom burken del för del samt installerat all jävla programvara igen. En sysselsättning ungefär lika rolig som den låter, särskilt när det tar några timmar extra för att städa datorn på diverse virus som slank igenom innan brandväggen och virusskyddet var fullt igång. Alltså, om det är några (eller det finns väl rätt många) som jag verkligen önskar ordentlig pest och pina är det alla jävla idioter bakom allt jävla spam, malware, spyware, virus, trojaner och annan skit som internet kryllar av. Men lika mkt som människorna bakom all den skiten är felande och misslyckade och stora kukhuvuden vill jag dock hylla alla dem på nätet som faktiskt är trevliga och hjälper en med all skit man råkar ut för. De flesta, eller nästan alla, av mina basic datorskills har jag läst mig till på nätet från hjälpsamt folk. Tack för det.

Nu ska jag sova och är datorn fuckad imorrn igen kommer jag gå medieval on its ass.

Godnatt.

Skrev för några inlägg sen att jag är tillfreds med min singelstatus. Det är en ren lögn för det är jag inte alls. I alla fall inte nu längre. Nu vill jag att det ska hända någonting spännande och det så fort som möjligt tack. Ibland tänker jag "hur jävla svårt kan det vara egentligen?", men det är just vad det är, oavsett hur mycket man hör och läser om hur man bör vara och hur man bör göra. Eller, det är inte särskilt svårt att träffa tjejer om det nu skulle vara så. Men då är jag ju inte heller särskilt intresserad av tillfälliga kontakter och jag känner inte heller något behov av att ligga för liggandets skull (det är sant). Nej jag vill träffa rätt tjej. Det som visat sig halvt omöjligt. Men jag vill ha pirret. Jag vill ha nån som lägger armen runt mina axlar när jag glor på tv. Som drar sin hand genom mitt hår. Nån att laga mat och käka med. Tända ljus. Äta frukost på balkongen. Picnic i naturen. Öl på festival. Resa iväg tillsammans långt bort. Dela allt.

De få gånger jag verkligen har blivit kär på riktigt och utelämnat mig känslomässigt har det inte varit ömsesidigt och man bryter ihop, lär sig och går vidare och allt det där. Men fan. Hur jävla svårt kan det vara egentligen?

FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK

Jag har varit hemma sjuk hela veckan med en jävelsk halsbränna som har varit så jävla jobbig att jag knappt fått en blund på nätterna. Men igår kändes det bättre och nu är jag på bättringsvägen på allvar. Men fyfan för att bara ligga hemma i sängen och stirra upp i taket. Särskilt när man vill komma igång med jobb och allt efter att ha festat tio dagar av sin ledighet, rest fyra och vilat en. Jag vill uuuuut!

På tal om fest förresten, den här månaden kommer bli betydligt lugnare. För även om jag skulle vilja går det ju inte att leva med illusionen att livet är en ständig fest med grym musik och nära vänner som denna semester var. Det livet har jag varken pengar eller fysik för. Tyvärr, tyvärr. Ansvar nu. Fan också.... Jag vill bli kär.
 

Ledigheten är över och tillbaka i vardagen. Livet är inte en fest längre utan nu är det jobb, matlagning, tvätt, städ och allt annat vardagligt pyssel som gäller igen. Eller snart i alla fall, för nu har halsirritationen brytit ut till en jäkla halsbränna som är tillräckligt jobbig för att beröva mig både på kneget och rösten några dagar. Typiskt, för jag var verkligen sugen att börja jobba igen. Anyway. Nu har jag i alla fall tid att redogöra lite över vad som varit och vi tar det från början, dvs Graspop. Det finns så mkt att säga så jag delar upp det i två delar. Nu pt 1, avfärd och fredagen:

Avfärd.

Förberedelserna inför resan var rigorösa. Packning flera dagar innan, extra inköpsrundor av nödvändigheter som plåster och silvertejp och naturligtvis ett ständigt checkande på festivalchecklistan. Först var planen att hyra bil och köra ner, men pga avståndet och lite annat strul valde vi det fysiskt jobbigare men praktiskt enklare alternativet festivalbussen. Avfärd från Halmstad skedde på natten mot torsdagen, 01.15 närmare bestämt. Vid det laget, när vi stod där och väntade på bussen med en helvetes massa packning (som vanligt alldeles för mkt, med extrapackning som partytält och annat), så räknade vi ju med att kunna sova några timmar först för att sedan ladda igång under förmiddagen. Men icke. När vi klev på bussen, som tydligen startade i Uddevalla, var det redan ett jäkla liv på merparten av passagerarna och hög musik i högtalarna. Och det kunde man ju egentligen ha väntat sig, men det blev inte så mycket sömn alltså. Nåväl, efter att ha passerat Öresundsbron lugnade det sig en del och det blev ett par timmars slummer, för att sedan vakna upp till en ny fest. I vanliga fall brukar jag inte direkt vara den som uppmanar till stor måttlighet, men vissa var verkligen övertända redan på nervägen och sånt blir ju onekligen en aning jobbigt när man sitter några säten ifrån i 17 timmar. Nåväl, chaffisen kunde sitt och till slut var vi äntligen framme, faktiskt i tid. 40 svettiga hårdrockare kliver av bussen (fylld av öl, sprit och pruttlukt) ut i det fria förväntansfulla för att rusa rakt in på området och sätta upp tält och dricka bärs. Trodde vi. För det var ju naturligtvis ett antal andra nyanlända med samma tankar i skallen, så det blev till att köa in på campingen. Uuurgh. På Graspops campingområde är det ordning och reda och diverse regler att hålla reda på när man ska in: 1. Inga glas på området, så folk som försökte ta med in flasksprit och annat blev obarmhärtigt av med det vid insläppet. 2. Inga bandare (sic). 3. Max ett flak öl per person och dag. Vi, till skillnad mot många andra, var väl pålästa om dessa regler (god praise Internet), men vad hjälpte det när det bara var 2 insläpp som skulle kolla alla väskor osv, och detta till säkert ett par tusen hårdrockare som ville in. Så det tog ungefär 3 timmar av köande med all jäkla packning innan vi väl var inne. Och det efter 17 timmar i buss. Och det i 25C+ graders värme. Och det med ett par tusen tyskare och belgare och andra som vrålar diverse stolligheter i brist på annat i en ofattbara kötristess. Sedan, när vi äntligen, äntligen, äntligen var inne på campingen hookade vi med Fredrik och Amira-Sofie och byggde vårt eget lilla camp. Vi fick bra platser på den enorma campingen med kort avstånd till festivalområdet. Efter det var vi hungriga och trötta som fan och löste festivalbandet och köpte matbiljetter (av nån anledning var det ett jobbigt system med kuponger istället för cash till mat och dryck på festivalen). Beställde sedan någonting som jag trodde var grovkornigt bröd men som visade sig vara ett tjockt stycke stark korv (!). Fascinerades också över hur hela campingen, ca 35000 pers, då och då stämde upp i ett unisont gallskrik. Har aldrig varit med om något liknande, men en sak som vi verkligen lärde oss under Graspop är att tyskar och belgare verkligen gillar att skrika. Kvällen avrundades sedan tidigt med några öl i campet innan vi somnade, extremt trötta efter en väldigt lång dag.

Fredagen.

Vaknade först på morron av att det regnar ordentligt. Neej. Nej, nej, nej. Efter att ha hört diverse skräckhistorier och bevittnat bilderna från Roskilde ifjol var jag riktigt väder-paranoid veckan innan festivalen och kollade ständigt internetbaserade väderleksrapporter. Och prognoserna såg ju ok ut, men likväl vart man livrädd när man vaknar första dan av ett jäkla ösregn. Inget jävla gyttjebad nu tack! Men regnet blev inte värre än ett litet läckage i mitt Rusta-tält @ 199 spänn som snabbt torkade upp. Visst regnade det lite mer under festivaldagarna, men inte värre än kortare skurar som snarare bara var svalkande. Jaja. På fredagen öppnade festivalområdet och redan vid 14 började första bandet man ville se, Behemot. Väl inne på området, som var stort men ändå inte så stort i förhållande till antalet besökare, kom den första, och egentligen den enda stora besvikelsen: matbiljetterna gällde inte till dryck! WTF? Och det var verkligen huuuur många som helst som köade för att köpa dryckbiljetter. Jahapp… Anders var snäll och ställde sig i kön medan jag kollade in några låtar med Behemot. Det lät helt okej. Av festivalens 3 stora scener var två av dem i stora tält, liknande tältscenerna på Roskilde. Och tältscenerna var faktiskt över förväntan, många av de tyngre akterna som hade tid mitt på dan gynnas ju helt klart av att slippa behöva ösa på i dagsljus. Nå, efter Behemot var det dags för Yngwie Malmsteen på stora scen. Skapligt med folk men det gick ändå att komma rätt långt fram. Yngwie öppnade med Rising Force och körde sen merparten av klassikerna i ett set på ungefär en timme. Yngwie som numera har Ripper Owens på sång som väl skötte sig sådär. Helt ok sång men tycker inte han ser särskilt entusiastisk ut och han får heller ingen riktig kontakt med publiken. Fast det fick ju istället Yngwie som spexade loss i vanlig ordning. Och naturligtvis avslutade spelningen med att banka sönder sin Fender. Nästa band lite senare på kvällen blev Nile. Efter mkt om och men eftersom de krockade med Testament. Fyfan. Testament är ett favoritband men dem har jag ju sett några gånger förut (senast ifjol) så nu föll valet på Nile. Jag ångrar mig inte. De var precis sådär übersäkra live som man kan förvänta sig när man hör bandet på skiva. Förvånansvärt nog var det dock inte Karl Sanders som skötte sången (förutom lite stämsång), utan han den andra gitarristen, som vi brukar kalla ”krullflinten” pga en extremful frissa, frontade bandet och gjorde det med bravur. Growlade grymt och hur säker som helst på guran. Och sen är ju George Kollias verkligen helt galen på trummor. Sanslöst. Dessutom körde de trevligt nog rätt mkt från senaste skivan Ithypallic som jag nog ser som deras bästa. Titelspåret har etsat sig fast i skallen och var grymt att se. Spelningen avslutades sedan med feta Black Seeds of Vengeance och allt som allt hör nog Nile till topp 3 av alla bevittnade gigs på hela festivalen, faktiskt. Så pass fett var det. Nån timme senare blev det kompromiss igen, den här gången mellan Morbid Angel och Ministry. Argh. Började med Morbid som ju var riktigt tungt, men kanske ändå inte en spelning med den inlevelse som jag förväntat mig. Antagligen var jag väl påverkad efter att just ha kollat på Nile. Men de körde ju klassikerna så visst var det frid och fröjd ändå. Sprang dock snabbt mellan tälten för att spana in Ministry en glutta och det såg riktigt bra ut, faktiskt mer röj än Morbid, men Morbid blir nog svårare att se framöver igen så jag sprang tillbaka dit. Och jag hann tack och lov precis till avslutande och blytunga Where the slime lives som nog är det fetaste dem gjort. Nu var klockan runt midnatt och helt klart nöjd med dagsskörden var ändå headliner nr 1 kvar, nämligen Judas Priest. Alltså att se Judas är egentligen obegripligt stort för mig, de tillsammans med AC/DC, Maiden och Metallica hör till de band som jag har lyssnat absolut mest på genom åren. De band som har satt absolut mest prägel på mitt musikliv. Men nu var väl förväntningarna sådär lagom stora, Rob sjunger inte i närheten av vad han gjorde under 80 och början av 90 och resten av bandet har även dem åldrats en hel del. Men Judas är ju ändå Judas…. Kritiken först: Rob kan som sagt inte sjunga i närheten av vad han kunde förr, det blir nästan rent smärtsamt tydligt i svårare stycken som Painkiller. Och de andra såg som väntat överlag rätt trötta ut. Dessutom har de ju tyvärr nya konceptskivan Nostradomus i bagaget så några låtar var ju därifrån, och några tyckte säkert det var helskoj att se Rob stappla runt med ett tomteskägg i nån slags Nostradomus-imitation men för mig sved det i hjärtat. Det är inte Judas som jag växt upp med. Nu till berömmet: Det övriga låtmaterialet. Behöver jag säga mer? Att överhuvudtaget få se Judas – äntligen! – var det mäktiga den här kvällen.


To be continued...

Tillbaka från Graspop igår natt, hemma i Halmstad idag och iväg till Sundsvall imorron. Fortfarande alldeles för trött, seg och för många intryck kvar att sortera i skallen innan jag pallar skriva nåt utförligare om Graspop (förhoppningsvis lite bilder också), men jag kan ju säga som så att det var kanon och en jävla upplevelse och alla möjliga superlativ. Bara några få anmärkningar men som sagt later dudes.

Nu blir det Sundsvall och träffa vänner, festa och gå på gatufest i dagarna tre, för att sedan börja knega igen på måndag. Vila kan jag göra när jag är död.