Jag är vad jag.... tjänar(?)
Löning. Den 27:e dagen i varje månad brukar ju vara lite extra trevlig just för att arvodet trillar in, men idag var det verkligen en extrem lättnad. Som en funnen oas efter 2 veckors krypande i Saharas stekande sol, typ. Ja som ni förstår var datorköpet boven i mitt ekonomiska dilemma. Fan, ibland är jag bara så långt ifrån en planerade och rationell vuxen det överhuvudtaget går att vara. Alltså, jag har i princip alltid levt med ganska kortsiktiga perspektiv, och det är väl knappast bara negativt (motsatt livsstil bör vara jävligt tråkig), men ibland tar det som sagt rätt jobbiga uttryck. Som till exempel den här månadens föda, bestående av pasta och nudlar och whatever crap jag hittade i frysen.
Men tro nu inte att jag ångrar datorköpet. No fuckin way. Det var värt misären och jag har väl antagligen inte lärt mig särskilt mkt till nästa gång heller....
Jaja. Jag ska inte gnälla mer om pengar nu. Eller jo, lite till; det hade varit en annan sak, och sett annorlunda ut om jag hade haft skäligt betalt. För att tjata lite om det igen. Jag behöver verkligen ta ett karriärsmässigt kliv nu, och inte bara av rent likvida anledningar, utan även av andra skäl (som jag kanske kommer in på en annan gång). Överhuvudtaget är det rätt mkt tunga grejer som far runt i skallen nu, men som jag inte har ork/lust att formulera ner i text. Kanske en annan gång som sagt.
När jag ändå håller på att gnälla, det är väl själva fan hur saker har en tendens att kollidera, Vladde meddelade nämligen här om dan att Firebird ska spela på Rockstugan på fredag. Fan vad skoj tänkte jag, äntligen spelning på Stugan igen! Självklart ville jag ha biljett och självklart vankas det förfest i hans replokal. Men tro på fan att jag ett par dagar senare fick meddelandet om jobb på lördag. Suck. - Men det kolliderar ju inte? kanske ni tänker - Jo det gör det. Jag vill ha en bakis-buffert på minst en dag om det ska vara bra förutsättningar för dylik Rockstugaspelning. Dessutom har det överlag blivit lite för mycket av helgjobbande på slutet. Lite bättre pengar javisst, men ändå.
...
Medieval 2 är roligt, roligt, men ack så svårt! Skottarna gör tjurnackat motstånd och Frankrike kämpar på tappert, särskilt i de södra regionerna. Dessutom är danskarna en oväntad nagel i ögat, och till råga på allt är stödet från påven skralt, trots mina "tappra" korståg i fjärran öster. Vatikanen är förresten ett kapitel för sig i spelet - jag har redan, på ungefär 30 fiktiva år (kanske 10h spelande), hunnit bli bannlyst två gånger för mina härjningar i det katolska Frankrike. Men ska man ta 45 regioner så ska man...
Men tro nu inte att jag ångrar datorköpet. No fuckin way. Det var värt misären och jag har väl antagligen inte lärt mig särskilt mkt till nästa gång heller....
Jaja. Jag ska inte gnälla mer om pengar nu. Eller jo, lite till; det hade varit en annan sak, och sett annorlunda ut om jag hade haft skäligt betalt. För att tjata lite om det igen. Jag behöver verkligen ta ett karriärsmässigt kliv nu, och inte bara av rent likvida anledningar, utan även av andra skäl (som jag kanske kommer in på en annan gång). Överhuvudtaget är det rätt mkt tunga grejer som far runt i skallen nu, men som jag inte har ork/lust att formulera ner i text. Kanske en annan gång som sagt.
När jag ändå håller på att gnälla, det är väl själva fan hur saker har en tendens att kollidera, Vladde meddelade nämligen här om dan att Firebird ska spela på Rockstugan på fredag. Fan vad skoj tänkte jag, äntligen spelning på Stugan igen! Självklart ville jag ha biljett och självklart vankas det förfest i hans replokal. Men tro på fan att jag ett par dagar senare fick meddelandet om jobb på lördag. Suck. - Men det kolliderar ju inte? kanske ni tänker - Jo det gör det. Jag vill ha en bakis-buffert på minst en dag om det ska vara bra förutsättningar för dylik Rockstugaspelning. Dessutom har det överlag blivit lite för mycket av helgjobbande på slutet. Lite bättre pengar javisst, men ändå.
...
Medieval 2 är roligt, roligt, men ack så svårt! Skottarna gör tjurnackat motstånd och Frankrike kämpar på tappert, särskilt i de södra regionerna. Dessutom är danskarna en oväntad nagel i ögat, och till råga på allt är stödet från påven skralt, trots mina "tappra" korståg i fjärran öster. Vatikanen är förresten ett kapitel för sig i spelet - jag har redan, på ungefär 30 fiktiva år (kanske 10h spelande), hunnit bli bannlyst två gånger för mina härjningar i det katolska Frankrike. Men ska man ta 45 regioner så ska man...
Är det sommar snart...?
Under en väldigt lång tid, över ett halvår nu, har jag längtat efter riktiga sommardagar med tillhörande aktiviteter. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över den fiaskoartade sommaren 07, och svårt är väl det när man har dragits med påföljande 6 månaders skitväder. För det är precis vad det har varit, någon vinter har det knappast varit tal om. Jag har visserligen sedan den dagen jag flyttade från Norrland varit beredd på att man får räkna med milda, gråa vintrar härnere, men även med Halländska mått mätt har det varit ytterst surt den här gången, som ett extra tack för den uteblivna sommaren liksom. Jaja. Det pågår i alla fall full planering i min skalle för den kommande sommaren, och jag är fan beredd att bokstavligen gå till sydligare breddgrader om survädret upprepar sig 08 igen. Men det är ändå inte chartersemester eller dylikt som tankarna främst kretsar kring (även om det vore jävligt nice också), nope, det är festivalerna och spelningarna, för programmen börjar ju arta sig på allvar nu. Ifjol blev det en skoj tripp till Sweden Rock. Det var en höjdare och vädret var ju faktiskt grymt. Men jag är tveksam till om det blir en repris i år, programmet imponerar inte särskilt och priserna där är oförskämt höga. Det lutar istället åt att det blir nån festival på kontinenten. Huvudalternativen är än så länge Graspop och Wacken som bland annat ståtar med Priest och Maiden på Graspop, samt Maiden och Exodus på Wacken. Maiden är ett måste. Ska jag nångång se dem måste det fan bli av den här sommaren nu när de ska köra mkt material från Powerslave, som jag nog rankar högst av alla deras plattor. Jag får väl se. Jag klarar aldrig att boka biljetter i god tid så det får bli när det blir. Men känner Du, käre bloggläsare, Dig sugen att åka på festival med mig så kan det nog ske en bokning snarare ändå.
...
Jag är som jag sagt tidigare väldigt glad för min dator. Men jag är samtidigt väldigt trött på att jag ska bli helt skinnad så fort jag kostar på mig något lite, och det är sannerligen inte särskilt ofta. Visserligen vet jag väl villkoren för min ekonomi och förstår att man får räkna med liknande situation så länge man inte är fast anställd och bla bla. Men faktum är att jag ju ändå jobbar med det yrket och de uppgifter som jag faktiskt ska ha expertkunskap på efter 4 år av kvalificerande studier. Likväl kan jag ändå i princip garantera att merparten av de outbildade assistenterna i bygget tjänar bättre... Och assistenterna svarar ju exempelvis inte på s. k. "referensfrågor" och behöver ju inte heller få deprimerande besked av CSN ner i brevlådan.
Jag må vara i en karriärmässig inledningsfas, men jag är lik förbannat för dåligt betald. DN muntrade förresten upp mig ytterligare idag angående kneget...
...
Jag är som jag sagt tidigare väldigt glad för min dator. Men jag är samtidigt väldigt trött på att jag ska bli helt skinnad så fort jag kostar på mig något lite, och det är sannerligen inte särskilt ofta. Visserligen vet jag väl villkoren för min ekonomi och förstår att man får räkna med liknande situation så länge man inte är fast anställd och bla bla. Men faktum är att jag ju ändå jobbar med det yrket och de uppgifter som jag faktiskt ska ha expertkunskap på efter 4 år av kvalificerande studier. Likväl kan jag ändå i princip garantera att merparten av de outbildade assistenterna i bygget tjänar bättre... Och assistenterna svarar ju exempelvis inte på s. k. "referensfrågor" och behöver ju inte heller få deprimerande besked av CSN ner i brevlådan.
Jag må vara i en karriärmässig inledningsfas, men jag är lik förbannat för dåligt betald. DN muntrade förresten upp mig ytterligare idag angående kneget...
film- och tvättelände
Då och då rasslar Hallandsposten ner i brevinkastet. Jag prenumererar inte, men fick några testmånader för ett tag sedan och antar att det är därför brevbäraren rör ihop det hela lite då och då. Hallandsposten påminner en hel del om Sundsvalls Tidning, det vanliga borgliga käbblet på ledaren, överlag ganska lågt nyhetsvärde och rätt tafflig kultur/sport. Men det är väl den lokala täckningen som gör att jag överhuvudtaget öppnar dessa tidningar, HP mestadels i fikarummet på jobbet då.
För nån vecka sedan fick jag HP i brevinkastet och läste ett heluppslag om filmen Juno - "Årets mest hyllade independent-film" stod det i ingressen. Jaha. Jag såg filmen för några dagar sedan. Den gav en känsla av att... tja.. vara allt annat än "oberoende". Filmen handlar om en ung tjej som råkar bli gravid med granngrabben och efter lite tvekan beslutar att behålla barnet, men att överlåta babyn till adoptivföräldrar. Jepp, så mycket mer besvär än så är det egentligen inte förutom att de blivande adoptivföräldrarnas relation knakar och att Juno fortfarande är kär i barnets pappa, de är inte ett par under graviditeten. Jag kan ju knappast veta, men jag har en bestämd känsla av att en ofrivillig graviditet i den åldern är bra mycket mer traumatisk än den framställs i filmen. Vidare läste jag att filmen skulle vara rolig och ha skarp dialog - tja, nån scen här och där är väl rätt skoj, men mestadels irriterade jag mig bara på huvudrollen, hon ger ett förvirrande intryck av både brådmogenhet och ren dumhet. Känns inte särskilt realistiskt det heller alltså, i alla fall inte i den situationen. Sedan finns det en del populärkulturella referenser som skulle kunna ha varit ett litet lyft men de snarare bara påklistrade.
Men värst av allt i all "titta-man-kan-ju-faktiskt-behålla-ett-barn-och-rädda-ett-människoliv-så-alla-blir glada-och-nöjda-osv-osv"-gegga är framställningen av abortkliniken hon gör ett hastigt besök på. Den framställs så ytterst oseriös som den överhuvudtaget kan framställas. Man vill ju hoppas att även amerikanerna börjar förstå det här med kvinnans rätt till sin egen kropp osv, men fan vet om inte utvecklingen går bakåt, Juno ger det intrycket. Kommer nämligen att tänka på hur pass seriös abortkliniken framställs i 1982 års high-school-klassiker "Fast times at Ridgemont High" (i den filmen genomförs en abort). Det är en bra film!
...
Det är fan så svårt att få vettiga tvätt-tider här. Men igår hade jag ett femtimmarspass på eftermiddagen. Fine, nu jävlar skulle tvättberget bort... trodde jag. Först pajade den ena av de två maskinerna, luckan låste sig och var omöjlig att öppna och hela maskinen betedde sig allmänt stört. Fan, fick ringa HFAB som skickade ut en kille. Jaha. Nog kört att fixa hela tvätten med bara en maskin tänkte jag, men några maskiner hinner jag ju. Tro på fan att även den andra maskinen pajar också! Ynka två maskiner hann jag med och nu är hela kvarteret utelämnade till sin smutstvätt. HFAB better fix this fast.
...
Jag är väldigt nöjd med min nya dator. Fast jag har redan mer spel att spela än vad jag rimligtvis hinner med på hela våren. Hur ska jag hinna? I-landsproblem vaddå?
För nån vecka sedan fick jag HP i brevinkastet och läste ett heluppslag om filmen Juno - "Årets mest hyllade independent-film" stod det i ingressen. Jaha. Jag såg filmen för några dagar sedan. Den gav en känsla av att... tja.. vara allt annat än "oberoende". Filmen handlar om en ung tjej som råkar bli gravid med granngrabben och efter lite tvekan beslutar att behålla barnet, men att överlåta babyn till adoptivföräldrar. Jepp, så mycket mer besvär än så är det egentligen inte förutom att de blivande adoptivföräldrarnas relation knakar och att Juno fortfarande är kär i barnets pappa, de är inte ett par under graviditeten. Jag kan ju knappast veta, men jag har en bestämd känsla av att en ofrivillig graviditet i den åldern är bra mycket mer traumatisk än den framställs i filmen. Vidare läste jag att filmen skulle vara rolig och ha skarp dialog - tja, nån scen här och där är väl rätt skoj, men mestadels irriterade jag mig bara på huvudrollen, hon ger ett förvirrande intryck av både brådmogenhet och ren dumhet. Känns inte särskilt realistiskt det heller alltså, i alla fall inte i den situationen. Sedan finns det en del populärkulturella referenser som skulle kunna ha varit ett litet lyft men de snarare bara påklistrade.
Men värst av allt i all "titta-man-kan-ju-faktiskt-behålla-ett-barn-och-rädda-ett-människoliv-så-alla-blir glada-och-nöjda-osv-osv"-gegga är framställningen av abortkliniken hon gör ett hastigt besök på. Den framställs så ytterst oseriös som den överhuvudtaget kan framställas. Man vill ju hoppas att även amerikanerna börjar förstå det här med kvinnans rätt till sin egen kropp osv, men fan vet om inte utvecklingen går bakåt, Juno ger det intrycket. Kommer nämligen att tänka på hur pass seriös abortkliniken framställs i 1982 års high-school-klassiker "Fast times at Ridgemont High" (i den filmen genomförs en abort). Det är en bra film!
...
Det är fan så svårt att få vettiga tvätt-tider här. Men igår hade jag ett femtimmarspass på eftermiddagen. Fine, nu jävlar skulle tvättberget bort... trodde jag. Först pajade den ena av de två maskinerna, luckan låste sig och var omöjlig att öppna och hela maskinen betedde sig allmänt stört. Fan, fick ringa HFAB som skickade ut en kille. Jaha. Nog kört att fixa hela tvätten med bara en maskin tänkte jag, men några maskiner hinner jag ju. Tro på fan att även den andra maskinen pajar också! Ynka två maskiner hann jag med och nu är hela kvarteret utelämnade till sin smutstvätt. HFAB better fix this fast.
...
Jag är väldigt nöjd med min nya dator. Fast jag har redan mer spel att spela än vad jag rimligtvis hinner med på hela våren. Hur ska jag hinna? I-landsproblem vaddå?
Peter Englund rekommenderar
En ganska stor del av min bokhylla är fylld med populärhistoria. Historia är (nästan) alltid spännande att läsa, förutsatt att den är någorlunda välskriven och nyanserad och inte Herman Lindqvist-style. En favorit är i alla fall Uppsalaprofessorn Peter Englund som överlag skriver mycket bra och intressanta historiska romaner, repotage och essäer. Är du oinvigd inför denne man kan jag direkt rekommendera hans webplats där han har en del kul kortare essäer. På samma sida finns även en del recensioner och nu till saken, Peter Englund har spelat Medieval Total War 2 (!), läs hans omdöme här. Spelet lanserades -06 och är en uppföljare på Rome: Total War, ett spel som kom hösten -04 och vid det laget var något av det bästa som gjorts i mitt tycke. Spelet går ut på att man likt Ceasar ska bygga upp en stark armé och använda listig diplomati för att slutligen erövra makten i Rom. Framförallt imponerade återgivningen av själva slagfältet. Rome kom samtidigt som jag började läsa historia på Högskolan i Halmstad, där jag snart lärde känna några trevliga killar med samma intresse. Vi hade en liten studiecirkel där vi dels praktiserade målmedvetet tentaplugg (dvs stenhårt pluggande sista veckan, med powerpoint-presentationer osv), samt dels spelade Rome tills ögonen blödde. Sällan har jag spelat ett dataspel så mkt som just Rome den hösten.
Det hela har liksom blivit aktuellt igen eftersom jag nu på grund av ett datorköp (lätt värd 4000 spänn) har möjlighet att spela MTW 2 som just Englund av alla rekommenderar, och det är fan så kul. I tvåan är det dock inte Rom-tema, utan nu får du välja att leda ett starkt medeltida fäste (typ England, Frankrike mfl) och därefter föra en högst expansiv utrikespolitik. Målet är att slutligen erövra ett visst antal regioner, lite som Risk alltså. Jag har precis börjat en spelkampanj med England och siktar nu på att göra livet surt för övriga britter; skottar, walsare, Irländare... inget braveheart här inte!
Annars har jag haft två dagar med sovmornar i rad. Så jävla skönt har det varit.
Det hela har liksom blivit aktuellt igen eftersom jag nu på grund av ett datorköp (lätt värd 4000 spänn) har möjlighet att spela MTW 2 som just Englund av alla rekommenderar, och det är fan så kul. I tvåan är det dock inte Rom-tema, utan nu får du välja att leda ett starkt medeltida fäste (typ England, Frankrike mfl) och därefter föra en högst expansiv utrikespolitik. Målet är att slutligen erövra ett visst antal regioner, lite som Risk alltså. Jag har precis börjat en spelkampanj med England och siktar nu på att göra livet surt för övriga britter; skottar, walsare, Irländare... inget braveheart här inte!
Annars har jag haft två dagar med sovmornar i rad. Så jävla skönt har det varit.
En (jobbig) dag på biblioteket
Igår var det en minst sagt förvirrande dag. Jag var visserligen beredd på det, jag skulle nämligen jobba heldag själv på en filial jag bara varit två ggr på innan, men det blev ändå mer huvudbry än jag kunnat ana. Först och främst är det tydligen bara rena omvägar som leder dit, och dessutom var stadstrafiken tämligen osynkad. En timmes bussfärd för ett ställe typ 5 kilometer från centrum, skitkul. Sedan när jag väl var på plats och larmat av gick det varken att komma ut på nätet eller i bibliotekskatalogen, suck. Efter otaligt antal omstarter och inloggningsförsök, samt diverse telefonsamtal fick jag slutligen tag i en kille på kommunens IT-service som skulle kolla på grejerna. Fast det tog ju 3 timmar innan han dök upp, så tills dess fick jag sköta lånen i word, ytterst smidigt. Dagen fortsatte sedan i samma stil med allt jox jag inte har koll på där; reservationer, biljetter till föreställningar, skollånekort, undanställda böcker osv. Som inte det var nog ådrog jag runt lunchtid världens huvudvärk också, som envetet satt i hela eftermiddagen. I ungefär 5 timmar har jag knappt en aning om vad jag gör och huvudet håller på att sprängas. När sedan biblioteket äntligen var stängt och igenbommat för dagen fick jag på nytt bittert erfara bussproblematiken innan jag till slut, efter totalt 12 timmars arbetsdag och trassel, var hemma igen. Inte alltid så soft som bibliotekarie.
Men det fanns faktiskt några trevligare inslag under arbetsdagen också. Under de lugnare timmarna på förmiddagen öppnade jag för första gången Charlie Christensens tecknade version av Frans G. Bengtssons Röde Orm. Jag vet inte varför jag inte läst dessa förut, gammalt fan av Arne Anka som jag är, för det gick väldigt snabbt att plöja igenom de fyra seriebanden. "Mustiga" berättelser och tämligen vältecknat. Nu är jag sugen att öppna originalet också, klassiker som den ju är. Tristare var det dock med Christensens nyskapade Arne-serier som jag läste efteråt (albumet Arne Anka - Återuppståndelsen), en del av stripparna är väl någorlunda underhållande men överlag håller de inte alls samma klass som de tidigare verken.
Men det fanns faktiskt några trevligare inslag under arbetsdagen också. Under de lugnare timmarna på förmiddagen öppnade jag för första gången Charlie Christensens tecknade version av Frans G. Bengtssons Röde Orm. Jag vet inte varför jag inte läst dessa förut, gammalt fan av Arne Anka som jag är, för det gick väldigt snabbt att plöja igenom de fyra seriebanden. "Mustiga" berättelser och tämligen vältecknat. Nu är jag sugen att öppna originalet också, klassiker som den ju är. Tristare var det dock med Christensens nyskapade Arne-serier som jag läste efteråt (albumet Arne Anka - Återuppståndelsen), en del av stripparna är väl någorlunda underhållande men överlag håller de inte alls samma klass som de tidigare verken.
Strindberg på krigsstigen
Jajamen, dags för ännu ett nytt bloggförsök. Tredje gången gillt. Denna gång är tanken att främst blogga om det som rör både min yrkesvardag och mina intressen, dvs litteratur, filmer, spel och musik. Vi får väl se hur långt det bär.
Först ut; vår evige nationalskald August Strindberg. Trots att det egentligen borde vara oundvikligt har Strindberg nästan helt gått mig förbi genom åren, även om jag visserligen läst Hemsöborna på gymnasiesvenskan och haft någorlunda koll på hans mest kända verk (alltså jag kan namnen på dem). Nu var det emellertid SVTs eminenta Strindbergsatsning kring jul som väckte intresset på allvar för denne högst fascinerande man, där dramatiseringen av hans ungdom med Jonas Karlsson i spetsen var klart sevärd och de två dokumentärerna likaså, om än lite avhuggna. Inte så märkligt kanske då det måste vara tämligen omöjligt att inte vara sammanfattad om Strindbergs livsöde såvida man inte har obegränsat med sändningstid, något som jag också fick väldigt klart för mig efter att ha plöjt igenom Olov Lagercrantz mkt intressanta Strindbergsbiografi på över 500 sidor, ett verk som ändå inte kan betraktas som särskilt fördjupande i Strindbergs händelserika liv.
Nåväl, det enda Strindbergsrelaterade som jag faktiskt hunnit läsa ut sen genombrottet i jul är förutom Lagercrantz biografi en samlad utgåva på två volymer av den så kallade Strindbergsfejden, det vill säga den hetska debatt som utspelades åren runt 1910 mellan dels Strindberg samt några företrädare främst från arbetarhåll emot ja i princip hela det borgerliga etablissemanget. Det är tämligen underhållande att läsa hur Strindberg hugger med vassa klor mot verkligen allt; svenska akademien, etablerade författare, kungahuset, militären, skolväsendet, historieskrivningen osv. En av de absoluta höjdpunkterna i fejden måste dock vara den ytterst bittra ordväxlingen mellan Strindberg och "upptäcksresenären" Sven Hedin. Hedin blev något av en samtida nationalidol för sina strapatser och "upptäckter" i Asien (främst Tibet), han möttes av tusentals när han återkom till Sverige, fick stora statsanslag och som ytterligare tack blev han även den siste svensk att adlas år 1902. Strindberg höll sig dock tämligen kritisk till Hedins hjältestatus, i artikeln "En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet" publicerad i Afton-Tidningen 13/7 1910 presenterade han nämligen en karta över Tibet ritad av en svensk karolin vid namn Renat - alltså en urkund från 1700-talets början som därmed falsifierar att Hedin som (självutnämnd) förste svensk "upptäckt" diverse Tibetanska områden (framförallt diskuteras sjön Lop-nor). Hedin svarar med artikeln "Den första svensken vid Lop-nor" (DN 19/7), i någorlunda sansad ton, att han tvivlar på att Renat verkligen besökt dessa områden och att det ändå inte skulle förringa betydelsen av hans egna upptäckter. Sedan brakar det loss på allvar: I "Upptäckar-Humbug" (Aftontidningen 18/7) jämför Strindberg bland annat Hedin med Robert Peary som påstått sig upptäckt Nordpolen, kritiserats för faktabrist och svarat med att publicera en bok i ämnet, ett verk Strindberg värderar så här:
"...vi hade väntat få se ett faksimile av loggboken från 90:e graden. En anklagad människa brukar ju vara otålig att få försvara sig, men Peary talar i första häftet om annat, mat och dryck, pianola, eskimåer, hundar [...] Nu har jag läst sex häften, men icke sett till något loggboksblad från polen. Vad betyder detta? Saken synes sjuk!"
Inte mycket ges för Pearys "upptäckt" alltså och värdet av Hedin själv sammanfattas på följande vis:
" - Har Sven Hedin upptäckt några nya länder?
- Nej!
- Varför skall nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?
- Fråga! Det finns ju människor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen, uppnå en ställning, att ingen törs på dem"
Det blev också droppen som fick det att rinna över helt för Hedin (som uppenbarligen inte hunnit läsa upptäckar-Humbug i sitt första svar). I "Strindbergs asiatiska horisont" (DN 22/7) konstaterar Hedin bland annat att :
"Han (Strindberg, min anm.) lever ännu på 1870- och 1880-talets ståndpunkt, han lever på reminiscenser och skriver små uppsatser, som vad innehållet angår skulle kuggas i studenten, och på ett språk som är hämtat från gatan."
Slutklämmen ger sedan en tämligen uttrycksfull bild av hur Hedin värderar både Strindberg samt samhällets alla mindre gynnade medborgare:
"Då Strindberg skriver kritik uppträder han som en personifikation av den råa pöbeln, hans alster överleva icke ögonblicket och under sin korta tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker [...] Stackars ödslige, ensamme pilgrim som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv!"
Föga oväntat tar dock den borgerliga pressen (dvs nästan all press) Hedins sida, och menar att Strindberg om än är en litterärt stor person, knappast kan vara någon med insikt i geografi. Vidare är en gemensam nämnare i artiklarna även att Strindbergs bitska kommentarer får sin drivkraft från ren avundsjuka... Just när det gäller avundsjuka vill jag flika in att jag stör mig nåt oerhört på hur avundsjuka ständigt framförs som en typisk svensk negativ egenskap, vi är tjuriga jantelagare som minsann inte unnar andra sin välförtjänta framgång. Se det så här: Varför skulle motiverad avundsjuka vara en negativ egenskap? Det är väl snarare någonting positivt, att man faktiskt tycker att man själv förtjänar bättre, och som i Strindbergs fall att man misstycker uppenbara orättvisor. Hade strejkerna brutit ut vid sekelskiftet, hade utbildningsväsendet renoverats, hade arbetarsamhället förvandlats till folkhem och medelklass osv om det inte uppvisats sunda egenskaper av just avundsjuka? I ett modernt perspektiv är det väl en egenskap som till exempel kan utnyttjas vid lönesättningen i dagens individuella lönesystem - Sikta efter vad du egentligen förtjänar! (om någon nu undrar så är jag också avundsjuk på de som tjänar mer och jag tycker också att jag förtjänar mer). I vilket fall måste man komma ihåg att Strindberg torde vara en av de stora svenska personligheterna som missbehandlats mest och aldrig i närheten fick den ersättning han förtjänade. Karln hade all andledning att vara avundsjuk på de pengar och officiella erkännande en sån som just Hedin, eller för all del Nobelpristagaren Heidenstam, istället fick. Visst berodde en del av Strindbergs ständiga ekonomiska problem på att han hade svårt att hantera pengar, men sett till hans livsverk och även till den samtida status han faktiskt hade bland folket (60000 följde hans begravning) så borde han naturligtvis varit ekonomiskt oberoende ändå. Men att det inte fanns några större intressen bland etablissemanget att belöna vår kanske allra största författare visar ju även just skymfen att han aldrig fick Nobelpriset. Föga konspiratoriskt då att anta ett samband med Strindbergs sunda förmåga att genom hela sin författarkarriär sätta sig på tvären mot monarkin och alla de samtida - etablissemangets - normer.
Nåväl, tillbaka till fejden mellan Strindberg och Hedin, och här ett utkast av Strindbergs avslutade rader i debatten (Afton-Tidningen 22/7):
"Fakta kvarstå.
1) Den som reser ut för att upptäcka Nordpolen, och kommer tillbaka utan att ha nått den, han har gjort fiasko och ingen pol upptäckt!
2) Polen ligger på 90gr., och den som bara kommer till 86 gr. 14 m. har icke tagit sitt rekord.
3) Den som icke tagit sitt rekord, men låter fira sig som en sagoprins och nationalhjälte, den är en humbug.
[...]
7) Den som försvarar orätt sak är antingen en skojare eller ett dumhuvud.
O. s. v. i oändlighet! "
Hahaha!
Epilog. Även om Strindberg långt ifrån fick det samtida bifall han förtjänade - även i debatten mot just Hedin - så kan man i alla fall vara lugnt försäkrad om att det numera inte råder någon som helst tvekan om vem som egentligen var Nationalhjälten - Strindbergs litteratur är och förblir odödlig, medan Hedins resor både nu som då snarare bör betraktas som historiska paranteser med backpacker-status.
Ojdå, långt första inlägg. Nu är det söndag och jag är seg efter en lång jobbvecka. Dags att varva ner med lite film.
Först ut; vår evige nationalskald August Strindberg. Trots att det egentligen borde vara oundvikligt har Strindberg nästan helt gått mig förbi genom åren, även om jag visserligen läst Hemsöborna på gymnasiesvenskan och haft någorlunda koll på hans mest kända verk (alltså jag kan namnen på dem). Nu var det emellertid SVTs eminenta Strindbergsatsning kring jul som väckte intresset på allvar för denne högst fascinerande man, där dramatiseringen av hans ungdom med Jonas Karlsson i spetsen var klart sevärd och de två dokumentärerna likaså, om än lite avhuggna. Inte så märkligt kanske då det måste vara tämligen omöjligt att inte vara sammanfattad om Strindbergs livsöde såvida man inte har obegränsat med sändningstid, något som jag också fick väldigt klart för mig efter att ha plöjt igenom Olov Lagercrantz mkt intressanta Strindbergsbiografi på över 500 sidor, ett verk som ändå inte kan betraktas som särskilt fördjupande i Strindbergs händelserika liv.
Nåväl, det enda Strindbergsrelaterade som jag faktiskt hunnit läsa ut sen genombrottet i jul är förutom Lagercrantz biografi en samlad utgåva på två volymer av den så kallade Strindbergsfejden, det vill säga den hetska debatt som utspelades åren runt 1910 mellan dels Strindberg samt några företrädare främst från arbetarhåll emot ja i princip hela det borgerliga etablissemanget. Det är tämligen underhållande att läsa hur Strindberg hugger med vassa klor mot verkligen allt; svenska akademien, etablerade författare, kungahuset, militären, skolväsendet, historieskrivningen osv. En av de absoluta höjdpunkterna i fejden måste dock vara den ytterst bittra ordväxlingen mellan Strindberg och "upptäcksresenären" Sven Hedin. Hedin blev något av en samtida nationalidol för sina strapatser och "upptäckter" i Asien (främst Tibet), han möttes av tusentals när han återkom till Sverige, fick stora statsanslag och som ytterligare tack blev han även den siste svensk att adlas år 1902. Strindberg höll sig dock tämligen kritisk till Hedins hjältestatus, i artikeln "En svensk karta över Lop-nor och Tarimbäckenet" publicerad i Afton-Tidningen 13/7 1910 presenterade han nämligen en karta över Tibet ritad av en svensk karolin vid namn Renat - alltså en urkund från 1700-talets början som därmed falsifierar att Hedin som (självutnämnd) förste svensk "upptäckt" diverse Tibetanska områden (framförallt diskuteras sjön Lop-nor). Hedin svarar med artikeln "Den första svensken vid Lop-nor" (DN 19/7), i någorlunda sansad ton, att han tvivlar på att Renat verkligen besökt dessa områden och att det ändå inte skulle förringa betydelsen av hans egna upptäckter. Sedan brakar det loss på allvar: I "Upptäckar-Humbug" (Aftontidningen 18/7) jämför Strindberg bland annat Hedin med Robert Peary som påstått sig upptäckt Nordpolen, kritiserats för faktabrist och svarat med att publicera en bok i ämnet, ett verk Strindberg värderar så här:
"...vi hade väntat få se ett faksimile av loggboken från 90:e graden. En anklagad människa brukar ju vara otålig att få försvara sig, men Peary talar i första häftet om annat, mat och dryck, pianola, eskimåer, hundar [...] Nu har jag läst sex häften, men icke sett till något loggboksblad från polen. Vad betyder detta? Saken synes sjuk!"
Inte mycket ges för Pearys "upptäckt" alltså och värdet av Hedin själv sammanfattas på följande vis:
" - Har Sven Hedin upptäckt några nya länder?
- Nej!
- Varför skall nationen samlas vid landgångar och perronger när han kommer sättande?
- Fråga! Det finns ju människor, som på ett obegripligt sätt omge sig med en skräckregering och under stark betäckning av sammanflätade intressen, uppnå en ställning, att ingen törs på dem"
Det blev också droppen som fick det att rinna över helt för Hedin (som uppenbarligen inte hunnit läsa upptäckar-Humbug i sitt första svar). I "Strindbergs asiatiska horisont" (DN 22/7) konstaterar Hedin bland annat att :
"Han (Strindberg, min anm.) lever ännu på 1870- och 1880-talets ståndpunkt, han lever på reminiscenser och skriver små uppsatser, som vad innehållet angår skulle kuggas i studenten, och på ett språk som är hämtat från gatan."
Slutklämmen ger sedan en tämligen uttrycksfull bild av hur Hedin värderar både Strindberg samt samhällets alla mindre gynnade medborgare:
"Då Strindberg skriver kritik uppträder han som en personifikation av den råa pöbeln, hans alster överleva icke ögonblicket och under sin korta tillvaro höra de hemma i rännstenar och kloaker [...] Stackars ödslige, ensamme pilgrim som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv!"
Föga oväntat tar dock den borgerliga pressen (dvs nästan all press) Hedins sida, och menar att Strindberg om än är en litterärt stor person, knappast kan vara någon med insikt i geografi. Vidare är en gemensam nämnare i artiklarna även att Strindbergs bitska kommentarer får sin drivkraft från ren avundsjuka... Just när det gäller avundsjuka vill jag flika in att jag stör mig nåt oerhört på hur avundsjuka ständigt framförs som en typisk svensk negativ egenskap, vi är tjuriga jantelagare som minsann inte unnar andra sin välförtjänta framgång. Se det så här: Varför skulle motiverad avundsjuka vara en negativ egenskap? Det är väl snarare någonting positivt, att man faktiskt tycker att man själv förtjänar bättre, och som i Strindbergs fall att man misstycker uppenbara orättvisor. Hade strejkerna brutit ut vid sekelskiftet, hade utbildningsväsendet renoverats, hade arbetarsamhället förvandlats till folkhem och medelklass osv om det inte uppvisats sunda egenskaper av just avundsjuka? I ett modernt perspektiv är det väl en egenskap som till exempel kan utnyttjas vid lönesättningen i dagens individuella lönesystem - Sikta efter vad du egentligen förtjänar! (om någon nu undrar så är jag också avundsjuk på de som tjänar mer och jag tycker också att jag förtjänar mer). I vilket fall måste man komma ihåg att Strindberg torde vara en av de stora svenska personligheterna som missbehandlats mest och aldrig i närheten fick den ersättning han förtjänade. Karln hade all andledning att vara avundsjuk på de pengar och officiella erkännande en sån som just Hedin, eller för all del Nobelpristagaren Heidenstam, istället fick. Visst berodde en del av Strindbergs ständiga ekonomiska problem på att han hade svårt att hantera pengar, men sett till hans livsverk och även till den samtida status han faktiskt hade bland folket (60000 följde hans begravning) så borde han naturligtvis varit ekonomiskt oberoende ändå. Men att det inte fanns några större intressen bland etablissemanget att belöna vår kanske allra största författare visar ju även just skymfen att han aldrig fick Nobelpriset. Föga konspiratoriskt då att anta ett samband med Strindbergs sunda förmåga att genom hela sin författarkarriär sätta sig på tvären mot monarkin och alla de samtida - etablissemangets - normer.
Nåväl, tillbaka till fejden mellan Strindberg och Hedin, och här ett utkast av Strindbergs avslutade rader i debatten (Afton-Tidningen 22/7):
"Fakta kvarstå.
1) Den som reser ut för att upptäcka Nordpolen, och kommer tillbaka utan att ha nått den, han har gjort fiasko och ingen pol upptäckt!
2) Polen ligger på 90gr., och den som bara kommer till 86 gr. 14 m. har icke tagit sitt rekord.
3) Den som icke tagit sitt rekord, men låter fira sig som en sagoprins och nationalhjälte, den är en humbug.
[...]
7) Den som försvarar orätt sak är antingen en skojare eller ett dumhuvud.
O. s. v. i oändlighet! "
Hahaha!
Epilog. Även om Strindberg långt ifrån fick det samtida bifall han förtjänade - även i debatten mot just Hedin - så kan man i alla fall vara lugnt försäkrad om att det numera inte råder någon som helst tvekan om vem som egentligen var Nationalhjälten - Strindbergs litteratur är och förblir odödlig, medan Hedins resor både nu som då snarare bör betraktas som historiska paranteser med backpacker-status.
Ojdå, långt första inlägg. Nu är det söndag och jag är seg efter en lång jobbvecka. Dags att varva ner med lite film.
