Klarsynt svammel

Ledigheten är över och tillbaka i vardagen. Livet är inte en fest längre utan nu är det jobb, matlagning, tvätt, städ och allt annat vardagligt pyssel som gäller igen. Eller snart i alla fall, för nu har halsirritationen brytit ut till en jäkla halsbränna som är tillräckligt jobbig för att beröva mig både på kneget och rösten några dagar. Typiskt, för jag var verkligen sugen att börja jobba igen. Anyway. Nu har jag i alla fall tid att redogöra lite över vad som varit och vi tar det från början, dvs Graspop. Det finns så mkt att säga så jag delar upp det i två delar. Nu pt 1, avfärd och fredagen:

Avfärd.

Förberedelserna inför resan var rigorösa. Packning flera dagar innan, extra inköpsrundor av nödvändigheter som plåster och silvertejp och naturligtvis ett ständigt checkande på festivalchecklistan. Först var planen att hyra bil och köra ner, men pga avståndet och lite annat strul valde vi det fysiskt jobbigare men praktiskt enklare alternativet festivalbussen. Avfärd från Halmstad skedde på natten mot torsdagen, 01.15 närmare bestämt. Vid det laget, när vi stod där och väntade på bussen med en helvetes massa packning (som vanligt alldeles för mkt, med extrapackning som partytält och annat), så räknade vi ju med att kunna sova några timmar först för att sedan ladda igång under förmiddagen. Men icke. När vi klev på bussen, som tydligen startade i Uddevalla, var det redan ett jäkla liv på merparten av passagerarna och hög musik i högtalarna. Och det kunde man ju egentligen ha väntat sig, men det blev inte så mycket sömn alltså. Nåväl, efter att ha passerat Öresundsbron lugnade det sig en del och det blev ett par timmars slummer, för att sedan vakna upp till en ny fest. I vanliga fall brukar jag inte direkt vara den som uppmanar till stor måttlighet, men vissa var verkligen övertända redan på nervägen och sånt blir ju onekligen en aning jobbigt när man sitter några säten ifrån i 17 timmar. Nåväl, chaffisen kunde sitt och till slut var vi äntligen framme, faktiskt i tid. 40 svettiga hårdrockare kliver av bussen (fylld av öl, sprit och pruttlukt) ut i det fria förväntansfulla för att rusa rakt in på området och sätta upp tält och dricka bärs. Trodde vi. För det var ju naturligtvis ett antal andra nyanlända med samma tankar i skallen, så det blev till att köa in på campingen. Uuurgh. På Graspops campingområde är det ordning och reda och diverse regler att hålla reda på när man ska in: 1. Inga glas på området, så folk som försökte ta med in flasksprit och annat blev obarmhärtigt av med det vid insläppet. 2. Inga bandare (sic). 3. Max ett flak öl per person och dag. Vi, till skillnad mot många andra, var väl pålästa om dessa regler (god praise Internet), men vad hjälpte det när det bara var 2 insläpp som skulle kolla alla väskor osv, och detta till säkert ett par tusen hårdrockare som ville in. Så det tog ungefär 3 timmar av köande med all jäkla packning innan vi väl var inne. Och det efter 17 timmar i buss. Och det i 25C+ graders värme. Och det med ett par tusen tyskare och belgare och andra som vrålar diverse stolligheter i brist på annat i en ofattbara kötristess. Sedan, när vi äntligen, äntligen, äntligen var inne på campingen hookade vi med Fredrik och Amira-Sofie och byggde vårt eget lilla camp. Vi fick bra platser på den enorma campingen med kort avstånd till festivalområdet. Efter det var vi hungriga och trötta som fan och löste festivalbandet och köpte matbiljetter (av nån anledning var det ett jobbigt system med kuponger istället för cash till mat och dryck på festivalen). Beställde sedan någonting som jag trodde var grovkornigt bröd men som visade sig vara ett tjockt stycke stark korv (!). Fascinerades också över hur hela campingen, ca 35000 pers, då och då stämde upp i ett unisont gallskrik. Har aldrig varit med om något liknande, men en sak som vi verkligen lärde oss under Graspop är att tyskar och belgare verkligen gillar att skrika. Kvällen avrundades sedan tidigt med några öl i campet innan vi somnade, extremt trötta efter en väldigt lång dag.

Fredagen.

Vaknade först på morron av att det regnar ordentligt. Neej. Nej, nej, nej. Efter att ha hört diverse skräckhistorier och bevittnat bilderna från Roskilde ifjol var jag riktigt väder-paranoid veckan innan festivalen och kollade ständigt internetbaserade väderleksrapporter. Och prognoserna såg ju ok ut, men likväl vart man livrädd när man vaknar första dan av ett jäkla ösregn. Inget jävla gyttjebad nu tack! Men regnet blev inte värre än ett litet läckage i mitt Rusta-tält @ 199 spänn som snabbt torkade upp. Visst regnade det lite mer under festivaldagarna, men inte värre än kortare skurar som snarare bara var svalkande. Jaja. På fredagen öppnade festivalområdet och redan vid 14 började första bandet man ville se, Behemot. Väl inne på området, som var stort men ändå inte så stort i förhållande till antalet besökare, kom den första, och egentligen den enda stora besvikelsen: matbiljetterna gällde inte till dryck! WTF? Och det var verkligen huuuur många som helst som köade för att köpa dryckbiljetter. Jahapp… Anders var snäll och ställde sig i kön medan jag kollade in några låtar med Behemot. Det lät helt okej. Av festivalens 3 stora scener var två av dem i stora tält, liknande tältscenerna på Roskilde. Och tältscenerna var faktiskt över förväntan, många av de tyngre akterna som hade tid mitt på dan gynnas ju helt klart av att slippa behöva ösa på i dagsljus. Nå, efter Behemot var det dags för Yngwie Malmsteen på stora scen. Skapligt med folk men det gick ändå att komma rätt långt fram. Yngwie öppnade med Rising Force och körde sen merparten av klassikerna i ett set på ungefär en timme. Yngwie som numera har Ripper Owens på sång som väl skötte sig sådär. Helt ok sång men tycker inte han ser särskilt entusiastisk ut och han får heller ingen riktig kontakt med publiken. Fast det fick ju istället Yngwie som spexade loss i vanlig ordning. Och naturligtvis avslutade spelningen med att banka sönder sin Fender. Nästa band lite senare på kvällen blev Nile. Efter mkt om och men eftersom de krockade med Testament. Fyfan. Testament är ett favoritband men dem har jag ju sett några gånger förut (senast ifjol) så nu föll valet på Nile. Jag ångrar mig inte. De var precis sådär übersäkra live som man kan förvänta sig när man hör bandet på skiva. Förvånansvärt nog var det dock inte Karl Sanders som skötte sången (förutom lite stämsång), utan han den andra gitarristen, som vi brukar kalla ”krullflinten” pga en extremful frissa, frontade bandet och gjorde det med bravur. Growlade grymt och hur säker som helst på guran. Och sen är ju George Kollias verkligen helt galen på trummor. Sanslöst. Dessutom körde de trevligt nog rätt mkt från senaste skivan Ithypallic som jag nog ser som deras bästa. Titelspåret har etsat sig fast i skallen och var grymt att se. Spelningen avslutades sedan med feta Black Seeds of Vengeance och allt som allt hör nog Nile till topp 3 av alla bevittnade gigs på hela festivalen, faktiskt. Så pass fett var det. Nån timme senare blev det kompromiss igen, den här gången mellan Morbid Angel och Ministry. Argh. Började med Morbid som ju var riktigt tungt, men kanske ändå inte en spelning med den inlevelse som jag förväntat mig. Antagligen var jag väl påverkad efter att just ha kollat på Nile. Men de körde ju klassikerna så visst var det frid och fröjd ändå. Sprang dock snabbt mellan tälten för att spana in Ministry en glutta och det såg riktigt bra ut, faktiskt mer röj än Morbid, men Morbid blir nog svårare att se framöver igen så jag sprang tillbaka dit. Och jag hann tack och lov precis till avslutande och blytunga Where the slime lives som nog är det fetaste dem gjort. Nu var klockan runt midnatt och helt klart nöjd med dagsskörden var ändå headliner nr 1 kvar, nämligen Judas Priest. Alltså att se Judas är egentligen obegripligt stort för mig, de tillsammans med AC/DC, Maiden och Metallica hör till de band som jag har lyssnat absolut mest på genom åren. De band som har satt absolut mest prägel på mitt musikliv. Men nu var väl förväntningarna sådär lagom stora, Rob sjunger inte i närheten av vad han gjorde under 80 och början av 90 och resten av bandet har även dem åldrats en hel del. Men Judas är ju ändå Judas…. Kritiken först: Rob kan som sagt inte sjunga i närheten av vad han kunde förr, det blir nästan rent smärtsamt tydligt i svårare stycken som Painkiller. Och de andra såg som väntat överlag rätt trötta ut. Dessutom har de ju tyvärr nya konceptskivan Nostradomus i bagaget så några låtar var ju därifrån, och några tyckte säkert det var helskoj att se Rob stappla runt med ett tomteskägg i nån slags Nostradomus-imitation men för mig sved det i hjärtat. Det är inte Judas som jag växt upp med. Nu till berömmet: Det övriga låtmaterialet. Behöver jag säga mer? Att överhuvudtaget få se Judas – äntligen! – var det mäktiga den här kvällen.


To be continued...