Quality time
Det blev en visit till rockstugan trots allt, och det var verkligen värt tröttheten idag. Först värmde lokala husbandet King leaf, ett gäng som växer för varje gång jag ser dem (framförallt imponerar sångaren när han tar i), sedan var det dags för main attraction Firebird. Men shit. Ingen skugga över Rockstugan som är ett perfekt litet klubbhak, men det kändes verkligen att stället är på tok för litet för den klassens musiker. Firebird är en (power)trio som spelar en trevlig, tung variant av stoner/ökenrock. Bandet frontas av en viss Bill Steer, som bland annat har lirat 10 år i grymma Carcass. Det märktes. Steer var så sinnesjukt jävla säker på gitarr (och munspel!) att jag måste gräva djupt i minnet för att memorera när jag senast såg något motsvarande live. Grymt bra var det och det kändes nästan som en skymf att betala ynka 50 spänn i inträde, tur då att jag fick möjlighet att bjuda basisten på en slurk jägermeister (självklart var det förfest i Vladdes replokal). Men det blev en lugn kväll för mig pga jobbet idag. Trist, annars hade jag inte varit sen att följa med bandet och polare till penny lane för en rejäl efterfest och ett nytt gig med b la bandets trummis. Nästa gång så.
