Klarsynt svammel

Turbulenta tider och mer ska det bli. Det har varit lite för mkt för att jag ska orka gå in i detalj, men kort sammanfattat har jag under några helger haft trevligt besök av i tur och ordning Pappa o Kerstin, Helene och slutligen Berga, så det har blivit diverse guidning, diverse fester och dessutom ett kortare Danmarksbesök. Nu i helgen fick jag inga besök men det blev full fart ändå, först lite festinvigning för Vladde och Jessicas nya hus i fredags och sen igår Halmstads kulturnatt. Ett riktigt nice arrangemang med verkligen hur mkt som helst att spana in och pyssla med. Nästan för mkt faktiskt, eller det var ju såklart en massa grejs som krockade, men jag hann i alla fall med lite filmvisning, lite musik, lite konst och lite lyrik. Arrangemanget hade dessutom turen, mot alla odds, att ramas in med riktigt fint väder, det blev en ljummen sensommarnatt utan en droppe regn.

Det är kul när det händer saker och det är ju bra. Men annars känner jag mig väl sådär till mods. Det blev inte alls som jag hade hoppats med .... - utan det blev istället bara så totalt jävla fel. Och i vanlig ordning klandrar jag mig själv till viss del till, om jag bara hade lagt upp det si och om jag bara hade agerat så och bla bla, men samtidigt fuck it. Fuck allt spel och fuck allt jag någonsin trodde jag visste om att så här går det till. För när det väl kommer till kritan så är det här och nu som gäller, och när det väl går åt helvete och man känner sig helt utblottad så är det bara att inse och accpetera det mest självklara i hela skiten, nämligen att det krävs två för att fixa biffen och thats it.

Men ändå känns det som att allting bara går runt runt i ett hjul som ständigt snurrar men inte rör sig ett skvatt. Och jag vet ju sen förut hur man kan känna sig helt uppäten av bitterheten som oundvikligen smyger sig på, för det är aldrig något nollsummespel, har man mkt att vinna har man alltid mkt att förlora. Men samtidigt har jag väl (?) i alla fall lärt mig hur jag lättare kan hantera nederlaget. På sätt och vis leder det säkerligen till att jag även fortsättningsvis fastnar i mitt vanliga mönster av dag-till-dag-tillvaro (vilket iofs inte bara är neg) för jag har absolut ingen lustatt tänka i längre perspektiv när jag istället känner behov av att motivera det som händer just nu i min vardag, och förmodligen bygger jag upp ännu mera skyddsmur med diverse känslomässiga garderingar som antagligen gör mig än mer svåråtkomlig och reserverad än vad jag möjligtvis redan är, men ändå, det får det ändå vara värt. Vad som helst för att kunna acceptera och så småningom gå vidare. Och det gäller att verkligen ta tillvara på de bra sakerna. Att verkligen tillåta sig att göra det. Nu glädjer jag mig i det stilla åt att den kommande hösten innebär ny bra musik, nya intressanta dataspel och fortsättningar på flera av de bättre tv-serierna. Och hockeyn, litteraturen, spelningarna. Allt umgänge. Allt som håller mig igång.