Klarsynt svammel

Under veckorna som jag varit ledig och sjuk har vi fått en mediajukebox installerad på biblioteket. Det har visat sig vara en riktigt cool pryl, med hjälp av ett usb-minne, mp3-spelare eller liknande kan man nämligen enkelt föra över och låna musik, film eller ljudböcker. Även om det inte finns så mkt att låna ännu så är det som sagt väldigt smidigt och precis i linje vad jag föreställer mig att ett nextgen-bibliotek ska vara. Och det är förresten just sådana här grejer som mediajukeboxar (och motsvarigheter online) som bör ha potential att vara riktiga substitut till piratladdningen, och inte värdelösa, krångliga och dyra betalsiter som det istället vimmlar av. För i teorin är jag faktiskt motståndare till piratladdning (men inte i praktiken, inte på en bibliotekarielön).


Såhär med några dagars distans till datorkrashen kan jag i alla fall konstatera att det har blivit ordning och reda. För även om jag som bibliotekarie kanske borde vara vän av ordning är jag istället det motsatta, i alla fall när det gäller datorn. Vanligtvis är det bara ett virrvarr av allting. Men nu jäklar är det ordning. Får se hur länge det håller sig. Jeez.


Det verkar som det blir en lugn helg hemma igen. Eller, jag kanske tittar förbi Halmstads marinfestival en sväng, men den är ju sådär familjär och "småtrevlig" med alla barnfamiljer, fjortisar och högljudda medelåders i öltält, lama artister och allt annat som brukar karaktärisera mindre städers "folkfester" (ni vet vad jag menar), så ptja... Men möjligtvis går jag dit för att spana in Sedov, en rysk båt som har lagt vid festen till ära, och som tydligen är världens största fullbordare. Det var ett gäng av Sedovs besättningsmän på bibblan idag, de var vänliga, tog bilder och ville surfa... och såg rätt lustiga ut utstyrda i full sjömansoutfit, ni vet Kalle Anka-style. Jo, jag ska nog vara vänlig och besöka deras arbetsplats också.


Till sist: Jag har dubbelgångare. Jo. Det finns en annan Erik B som tydligen är väldigt lik mig också, för jag har fått en del mail och vänförslag på facebook från folk som söker kontakt med den andre Erik. Lite lustigt, undra vad det är för filur.

Jag är en såndär vars humör kan variera extremt mkt från dag till dag, det känns nästan direkt i den sekund jag vaknar om det blir en bra dag eller inte. Imorse kände jag direkt att det skulle bli en riktig jävla bajsdag. Och precis när den känslan har etsat sig fast i skallen för att sitta kvar i sisådär en 24 timmar finns det få saker som kan pigga upp så mycket som en fet jävla datorkrasch kan. Ja. Till råga på allt liksom. Jävla kuk. Vafan är det som gör att en hårddisk bara kraschar helt random?  Och dessutom systemdisken där jag har all jävla skit installerat. Jahopp. Räddas det som räddas kan tänkte jag, vilket blev innehållet på den andra disken, typ 80 gig musik. Men allt det andra, alla dokument, program, bilder, spel osv på main disk gick alltså åt helvete. Det positiva nu är väl att datorn i alla fall är igång igen, för om det är nån gång jag är envis så är det såna här gånger, när nåt som ska fungera helt plötsligt ballar ur. Det kan jag inte acceptera. Så nu sitter jag vaken alldeles, alldeles för sent efter att ha gått igenom burken del för del samt installerat all jävla programvara igen. En sysselsättning ungefär lika rolig som den låter, särskilt när det tar några timmar extra för att städa datorn på diverse virus som slank igenom innan brandväggen och virusskyddet var fullt igång. Alltså, om det är några (eller det finns väl rätt många) som jag verkligen önskar ordentlig pest och pina är det alla jävla idioter bakom allt jävla spam, malware, spyware, virus, trojaner och annan skit som internet kryllar av. Men lika mkt som människorna bakom all den skiten är felande och misslyckade och stora kukhuvuden vill jag dock hylla alla dem på nätet som faktiskt är trevliga och hjälper en med all skit man råkar ut för. De flesta, eller nästan alla, av mina basic datorskills har jag läst mig till på nätet från hjälpsamt folk. Tack för det.

Nu ska jag sova och är datorn fuckad imorrn igen kommer jag gå medieval on its ass.

Godnatt.

Skrev för några inlägg sen att jag är tillfreds med min singelstatus. Det är en ren lögn för det är jag inte alls. I alla fall inte nu längre. Nu vill jag att det ska hända någonting spännande och det så fort som möjligt tack. Ibland tänker jag "hur jävla svårt kan det vara egentligen?", men det är just vad det är, oavsett hur mycket man hör och läser om hur man bör vara och hur man bör göra. Eller, det är inte särskilt svårt att träffa tjejer om det nu skulle vara så. Men då är jag ju inte heller särskilt intresserad av tillfälliga kontakter och jag känner inte heller något behov av att ligga för liggandets skull (det är sant). Nej jag vill träffa rätt tjej. Det som visat sig halvt omöjligt. Men jag vill ha pirret. Jag vill ha nån som lägger armen runt mina axlar när jag glor på tv. Som drar sin hand genom mitt hår. Nån att laga mat och käka med. Tända ljus. Äta frukost på balkongen. Picnic i naturen. Öl på festival. Resa iväg tillsammans långt bort. Dela allt.

De få gånger jag verkligen har blivit kär på riktigt och utelämnat mig känslomässigt har det inte varit ömsesidigt och man bryter ihop, lär sig och går vidare och allt det där. Men fan. Hur jävla svårt kan det vara egentligen?

FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK FUCK

Jag har varit hemma sjuk hela veckan med en jävelsk halsbränna som har varit så jävla jobbig att jag knappt fått en blund på nätterna. Men igår kändes det bättre och nu är jag på bättringsvägen på allvar. Men fyfan för att bara ligga hemma i sängen och stirra upp i taket. Särskilt när man vill komma igång med jobb och allt efter att ha festat tio dagar av sin ledighet, rest fyra och vilat en. Jag vill uuuuut!

På tal om fest förresten, den här månaden kommer bli betydligt lugnare. För även om jag skulle vilja går det ju inte att leva med illusionen att livet är en ständig fest med grym musik och nära vänner som denna semester var. Det livet har jag varken pengar eller fysik för. Tyvärr, tyvärr. Ansvar nu. Fan också.... Jag vill bli kär.
 

Ledigheten är över och tillbaka i vardagen. Livet är inte en fest längre utan nu är det jobb, matlagning, tvätt, städ och allt annat vardagligt pyssel som gäller igen. Eller snart i alla fall, för nu har halsirritationen brytit ut till en jäkla halsbränna som är tillräckligt jobbig för att beröva mig både på kneget och rösten några dagar. Typiskt, för jag var verkligen sugen att börja jobba igen. Anyway. Nu har jag i alla fall tid att redogöra lite över vad som varit och vi tar det från början, dvs Graspop. Det finns så mkt att säga så jag delar upp det i två delar. Nu pt 1, avfärd och fredagen:

Avfärd.

Förberedelserna inför resan var rigorösa. Packning flera dagar innan, extra inköpsrundor av nödvändigheter som plåster och silvertejp och naturligtvis ett ständigt checkande på festivalchecklistan. Först var planen att hyra bil och köra ner, men pga avståndet och lite annat strul valde vi det fysiskt jobbigare men praktiskt enklare alternativet festivalbussen. Avfärd från Halmstad skedde på natten mot torsdagen, 01.15 närmare bestämt. Vid det laget, när vi stod där och väntade på bussen med en helvetes massa packning (som vanligt alldeles för mkt, med extrapackning som partytält och annat), så räknade vi ju med att kunna sova några timmar först för att sedan ladda igång under förmiddagen. Men icke. När vi klev på bussen, som tydligen startade i Uddevalla, var det redan ett jäkla liv på merparten av passagerarna och hög musik i högtalarna. Och det kunde man ju egentligen ha väntat sig, men det blev inte så mycket sömn alltså. Nåväl, efter att ha passerat Öresundsbron lugnade det sig en del och det blev ett par timmars slummer, för att sedan vakna upp till en ny fest. I vanliga fall brukar jag inte direkt vara den som uppmanar till stor måttlighet, men vissa var verkligen övertända redan på nervägen och sånt blir ju onekligen en aning jobbigt när man sitter några säten ifrån i 17 timmar. Nåväl, chaffisen kunde sitt och till slut var vi äntligen framme, faktiskt i tid. 40 svettiga hårdrockare kliver av bussen (fylld av öl, sprit och pruttlukt) ut i det fria förväntansfulla för att rusa rakt in på området och sätta upp tält och dricka bärs. Trodde vi. För det var ju naturligtvis ett antal andra nyanlända med samma tankar i skallen, så det blev till att köa in på campingen. Uuurgh. På Graspops campingområde är det ordning och reda och diverse regler att hålla reda på när man ska in: 1. Inga glas på området, så folk som försökte ta med in flasksprit och annat blev obarmhärtigt av med det vid insläppet. 2. Inga bandare (sic). 3. Max ett flak öl per person och dag. Vi, till skillnad mot många andra, var väl pålästa om dessa regler (god praise Internet), men vad hjälpte det när det bara var 2 insläpp som skulle kolla alla väskor osv, och detta till säkert ett par tusen hårdrockare som ville in. Så det tog ungefär 3 timmar av köande med all jäkla packning innan vi väl var inne. Och det efter 17 timmar i buss. Och det i 25C+ graders värme. Och det med ett par tusen tyskare och belgare och andra som vrålar diverse stolligheter i brist på annat i en ofattbara kötristess. Sedan, när vi äntligen, äntligen, äntligen var inne på campingen hookade vi med Fredrik och Amira-Sofie och byggde vårt eget lilla camp. Vi fick bra platser på den enorma campingen med kort avstånd till festivalområdet. Efter det var vi hungriga och trötta som fan och löste festivalbandet och köpte matbiljetter (av nån anledning var det ett jobbigt system med kuponger istället för cash till mat och dryck på festivalen). Beställde sedan någonting som jag trodde var grovkornigt bröd men som visade sig vara ett tjockt stycke stark korv (!). Fascinerades också över hur hela campingen, ca 35000 pers, då och då stämde upp i ett unisont gallskrik. Har aldrig varit med om något liknande, men en sak som vi verkligen lärde oss under Graspop är att tyskar och belgare verkligen gillar att skrika. Kvällen avrundades sedan tidigt med några öl i campet innan vi somnade, extremt trötta efter en väldigt lång dag.

Fredagen.

Vaknade först på morron av att det regnar ordentligt. Neej. Nej, nej, nej. Efter att ha hört diverse skräckhistorier och bevittnat bilderna från Roskilde ifjol var jag riktigt väder-paranoid veckan innan festivalen och kollade ständigt internetbaserade väderleksrapporter. Och prognoserna såg ju ok ut, men likväl vart man livrädd när man vaknar första dan av ett jäkla ösregn. Inget jävla gyttjebad nu tack! Men regnet blev inte värre än ett litet läckage i mitt Rusta-tält @ 199 spänn som snabbt torkade upp. Visst regnade det lite mer under festivaldagarna, men inte värre än kortare skurar som snarare bara var svalkande. Jaja. På fredagen öppnade festivalområdet och redan vid 14 började första bandet man ville se, Behemot. Väl inne på området, som var stort men ändå inte så stort i förhållande till antalet besökare, kom den första, och egentligen den enda stora besvikelsen: matbiljetterna gällde inte till dryck! WTF? Och det var verkligen huuuur många som helst som köade för att köpa dryckbiljetter. Jahapp… Anders var snäll och ställde sig i kön medan jag kollade in några låtar med Behemot. Det lät helt okej. Av festivalens 3 stora scener var två av dem i stora tält, liknande tältscenerna på Roskilde. Och tältscenerna var faktiskt över förväntan, många av de tyngre akterna som hade tid mitt på dan gynnas ju helt klart av att slippa behöva ösa på i dagsljus. Nå, efter Behemot var det dags för Yngwie Malmsteen på stora scen. Skapligt med folk men det gick ändå att komma rätt långt fram. Yngwie öppnade med Rising Force och körde sen merparten av klassikerna i ett set på ungefär en timme. Yngwie som numera har Ripper Owens på sång som väl skötte sig sådär. Helt ok sång men tycker inte han ser särskilt entusiastisk ut och han får heller ingen riktig kontakt med publiken. Fast det fick ju istället Yngwie som spexade loss i vanlig ordning. Och naturligtvis avslutade spelningen med att banka sönder sin Fender. Nästa band lite senare på kvällen blev Nile. Efter mkt om och men eftersom de krockade med Testament. Fyfan. Testament är ett favoritband men dem har jag ju sett några gånger förut (senast ifjol) så nu föll valet på Nile. Jag ångrar mig inte. De var precis sådär übersäkra live som man kan förvänta sig när man hör bandet på skiva. Förvånansvärt nog var det dock inte Karl Sanders som skötte sången (förutom lite stämsång), utan han den andra gitarristen, som vi brukar kalla ”krullflinten” pga en extremful frissa, frontade bandet och gjorde det med bravur. Growlade grymt och hur säker som helst på guran. Och sen är ju George Kollias verkligen helt galen på trummor. Sanslöst. Dessutom körde de trevligt nog rätt mkt från senaste skivan Ithypallic som jag nog ser som deras bästa. Titelspåret har etsat sig fast i skallen och var grymt att se. Spelningen avslutades sedan med feta Black Seeds of Vengeance och allt som allt hör nog Nile till topp 3 av alla bevittnade gigs på hela festivalen, faktiskt. Så pass fett var det. Nån timme senare blev det kompromiss igen, den här gången mellan Morbid Angel och Ministry. Argh. Började med Morbid som ju var riktigt tungt, men kanske ändå inte en spelning med den inlevelse som jag förväntat mig. Antagligen var jag väl påverkad efter att just ha kollat på Nile. Men de körde ju klassikerna så visst var det frid och fröjd ändå. Sprang dock snabbt mellan tälten för att spana in Ministry en glutta och det såg riktigt bra ut, faktiskt mer röj än Morbid, men Morbid blir nog svårare att se framöver igen så jag sprang tillbaka dit. Och jag hann tack och lov precis till avslutande och blytunga Where the slime lives som nog är det fetaste dem gjort. Nu var klockan runt midnatt och helt klart nöjd med dagsskörden var ändå headliner nr 1 kvar, nämligen Judas Priest. Alltså att se Judas är egentligen obegripligt stort för mig, de tillsammans med AC/DC, Maiden och Metallica hör till de band som jag har lyssnat absolut mest på genom åren. De band som har satt absolut mest prägel på mitt musikliv. Men nu var väl förväntningarna sådär lagom stora, Rob sjunger inte i närheten av vad han gjorde under 80 och början av 90 och resten av bandet har även dem åldrats en hel del. Men Judas är ju ändå Judas…. Kritiken först: Rob kan som sagt inte sjunga i närheten av vad han kunde förr, det blir nästan rent smärtsamt tydligt i svårare stycken som Painkiller. Och de andra såg som väntat överlag rätt trötta ut. Dessutom har de ju tyvärr nya konceptskivan Nostradomus i bagaget så några låtar var ju därifrån, och några tyckte säkert det var helskoj att se Rob stappla runt med ett tomteskägg i nån slags Nostradomus-imitation men för mig sved det i hjärtat. Det är inte Judas som jag växt upp med. Nu till berömmet: Det övriga låtmaterialet. Behöver jag säga mer? Att överhuvudtaget få se Judas – äntligen! – var det mäktiga den här kvällen.


To be continued...

Tillbaka från Graspop igår natt, hemma i Halmstad idag och iväg till Sundsvall imorron. Fortfarande alldeles för trött, seg och för många intryck kvar att sortera i skallen innan jag pallar skriva nåt utförligare om Graspop (förhoppningsvis lite bilder också), men jag kan ju säga som så att det var kanon och en jävla upplevelse och alla möjliga superlativ. Bara några få anmärkningar men som sagt later dudes.

Nu blir det Sundsvall och träffa vänner, festa och gå på gatufest i dagarna tre, för att sedan börja knega igen på måndag. Vila kan jag göra när jag är död.

Mindre än en dag kvar till avfärd nu och jag känner mig helt galet peppad - Graspop kommer att bli hur jävla grymt som helst! Inga band har ställt in, väderrapporterna lovar gott (skapligt iaf) och inte ens 16 timmars bussresa enkel väg kan göra mig det minsta oroad över att detta inte kommer bli det absolut fetaste jag upplevt i musikväg någonsin. Orkar inte dra upp alla band jag vill se men som sagt, kolla in lineupen så förstår ni vad jag snackar om. Det är faktiskt ett så späckat schema att jag i princip skulle kunna kolla på band konstant hela fredagen och lördagen utan större avbrott än att springa mellan scenerna. Men det är såklart inte särskilt rimligt, så några akter kommer ju kompromissas bort. Några få alltså.

Annars har det varit kneg fram till midsommar men nu är jag ledig ett par veckor framöver. Vädret har varit allt annat än stabilt så förutom jobbet har jag mest sysselsatt mig med film, dator och böcker hemma. Behagligt men samtidigt en aning tråkigt. I helgen blir det andra bullar. Just det, jag har ju kollat på fotbolls-EM också. Det har överlag varit ett riktigt bra mästerskap med flera kanonmatcher. Och det finns väl inte så mkt att säga om Sveriges insats som inte redan har sagts en miljon gånger, men nog tycker även jag att det är dags att byta ut Lagerbäck nu. Så pass defensiva och råtråkiga som Sverige var mot Spanien och Ryssland ska det inte behöva se ut. In med lite nya förmågor och banna defensiva mittfältare från allsvenskan för evigt från landslaget så är vi redan en bra bit på vägen. Ryssland förresten, vilken överraskning och vilken rolig fotboll! Jag - och ungefär resten av det fotbollsintresserade Västeuropa - hade ingen aning om att de skulle vara så bra så jag trodde in i det sista att Sverige iaf skulle kunna greja det kryss som behövdes. Tji fick man. Men om det är något lag jag nu unnar framgång i turneringen är det  just ryssarna (jämsides spanjorerna), offensiv fotboll ska premieras. Angående ryssarna ska pappa ha cred också förresten, följande rader skrev han i ett mail daterat 13 juni när vi förhandssnackade inför Sverigematchen och jag i mailet förklarat att vi vinner: ” men jag vill utfärda en varning för Ryssland. Dom förlorade visserligen stort mot Spanien, men spelade inte dåligt och skapade många vassa chanser”. I ett telefonsamtal innan matchen snackade pappsen också om hur Sveriges backlinje skulle få svårt att hänga med Rysslands snabba och passningsskickliga anfall. Vi vet hur det gick sedan och jag har alltid så otroligt mkt mer tillförlit till min faders idrottskunskaper än alla vända-kappan-efter-vinden-journalisters.

Det var EM det. Vad har hänt mer?
Tja, här om dan hade jag mitt livs första riktiga lönesamtal. Det var intressant. Jag var ganska bra förberedd (tror jag) med en plan på vad jag skulle begära om bossen frågade. En löneökning som jag anser vara någorlunda rimlig på de två år jag knegat. Men innan jag hann yttra några önskemål så kom chefen med ett bud som var klart högre än den ökning jag hade räknat med som par, så det var ju succé. Jag har ju gnällt om lön tidigare här i bloggen, och jag kan väl säga som så att det knappast har blivit fett pröjs för detta samtal, men att jag numera iaf är på rätt sida 20-papps strecket och det med lite marginal också. Fan nu gör Erik karriär - yeeeyy!

Just det, Sveriges borgerliga regering har ju röstat igenom den omtalade sk. FRA-lagen också. Det mesta har väl redan sagts om den skiten också, men mitt i eländet glädjer det mig i alla fall att så många visar civilkurage och ryter ifrån. Det är manifestationer ute i landet dagligen och massor med folk bloggar, skriver, diskuterar, skäller, klagar, tjurar osv. Och denna sunda respons inför FRA-bajset är förhoppningsvis en viktig kugge i hjulet som heter Slippa borgarna för evigt. Förra gången bildade de regering med Bert Karlsson och var nära att kvadda ekonomin i landet fullständigt. Nu säljer de ut halva landets statliga tillgångar och röstar igenom en övervakningslag som knappast ens gestapo själva skulle försökt framföra som legit. Och seriöst – vem i helvete är rädd för terrorister i Sverige, och i så fall varför?!

Nu fortsätter jag att checka av saker på min Graspop-packlista och bloggar efter festivalen nästa gång.

Cheers!

Tillbaka igen efter några veckors exil. Lite uppdatering över vad som hänt sen dess:

• Det har hux flux blivit riktig sommar och jävligt varmt. Över 25 grader varje dag i Halmstad nu och även bortåt 30 uppe i Sundsvall. Med tanke på att det även var varmt vid den här tiden ifjol är det fortfarande för tidigt att ropa hej, men visst känns det bra än så länge.

• I senaste inlägget antydde jag ju påbörjande WoW-spelande, och jodå, jag gick ner mig helt i WoW de följande veckorna. Nu har det dock lugnat ner sig en del och blir inte mer än nån/ ett par timmar om dan, men visst fan är det vanebildande allt. Känns en aning ironiskt att jag börjar spela det 3 år gamla WoW precis när nya hype-mmorpg:et Age of Conan släpps. Conan verkar ju onekligen också fräckt, men får väl se hur det blir med det. Jag har en hel drös med intressanta datorspel liggandes nu.

• Jag har varit en sväng i Sundsvall igen för andra gången på kort tid. Trevligt, trevligt men i vanlig ordning väldigt stressigt. Hann i alla fall med att träffa en gammal Boråspolare och även spendera en heldag med min farfar. Nästa Sundsvallsvisit blir lagom till Gatufesten, jag vädrar återföreningar, grillfester och öl!

• Jag har fått sommarschema fram till och med v. 34. Två veckor ledigt mellan juni/juli sedan ligger jag och pendlar runt 50-75% kneg resten av sommaren. Det blir alldeles lagom.

• Just nu känner jag mig väldigt tillfreds med min singelstatus. Jag ser möjligheter istället för problem. Precis som jag känner inför hela den här sommaren. Klar ”The summer of George”-känsla som en kompis så träffsäkert uttryckte det.

• Fotbolls-EM börjar precis och det är trevligt att kunna snegla på några matcher på vardagskvällarna. Eller kanske gå ut och ta en öl på uteserveringarna i stan framför storbildskärmarna. Hur det går för Sverige? Dunno. Inte särskilt viktigt heller.

• Nyheter på Musikfronten: På grund av diverse mer eller mindre oväntade utgifter hade jag inte råd med Sweden rock i år. Synd, för när det väl var dags var jag sugen som fan. Som en liten tröst åkte jag i alla fall iväg med ett gäng från Halmstad över fredagen för att träffa folk, snacka skit och dricka öl. Trevligt såklart, även om det är frustrerande att inte kunna löpa linan ut så att säga. Lyssnade dock på en del av Ministrys spelning utanför och det lovar väldigt gott inför Graspop.

• Graspop ja. Det är mindre än 3 veckor dit nu. Herrejävlar vad jag ser fram emot det. Varje gång jag tittar på lineupen känns det som en våt dröm, alltså jag har aldrig sett nån vassare festival-lineup någonsin. Spelordningen släpptes förra veckan och självklart skedde det oundvikliga, alltså krockar, men det var ändå inte så farligt för det kunde absolut vara mkt värre. Vi åker förresten buss dit, det blir enklast. Och vi är 4 pers från Halmstad som bygger ett eget litet camp där. Det kommer bli askul (och varför följer inte DU med?!).

• Jag har hört lite på en promo av Judas Priest nya skiva Nostradomus och tyvärr är det stor Spinal-Tap varning över det hela. Det gör ont i hjärtat. Men givetvis ska det ändå bli skitskoj att se dem på Graspop. Äntligen, efter så många år av väntan (desamma gäller givetvis med Maiden!)

• Indiana Jones? Är det nån som verkligen tror på hypen?

Det finns mycket mer att säga men senare

När senaste lönen trillade in föll jag för frestelsen och beställde ett 8800GT-grafikkort för dryga tusenlappen från datorbutiken. 8800GT-korten lanserades i höstas och var en sensation då de presterade betydligt bättre än förra entusiastkorten 8800GTS (låg på runt 3000 spänn då) och i princip lika bra som värstingkorten 8800GTX (runt 4500!). 8800GT hade så pass bra pris/prestandaförhållande att de hör till de mest hypade grafikkorten någonsin och var länge väldigt svåra att få tag i under hösten. Men för mig som då satt med en föråldrad socket A-baserad dator med den gamla grafikkortsbussen AGP var naturligtvis ett 8800GT bara en ouppnåerlig dröm. Fram till dess att jag köpte den nya datorn i vintras då. Men vid det laget låg korten fortfarande lite väl högt prismässigt, runt 2000 för 512mb och ca 1700 för 256-versionen. Istället blev det ett billigt 7900GS som jag monterade en skåpdammande Zalman-fläkt på. 7900GS är långt ifrån ett dåligt kort (det kom 2006 och gick då på runt 2000 spänn), det går exempelvis att maxa spel som Half-Life 2 utan problem och i 1024*768-upplösning med medelhöga grafikinställningar hänger kortet med skapligt även i de flesta nyare spel. 7900GS visade sig dessutom väldigt överklockningsvänligt, jag klockade upp det till 580mhz i kärnan och 840mhz i minnet (450/660 original). Spelprestandan blev nästan 20% bättre. Så jag var alltså klart nöjd med mitt 7900GS, men ett 8800GT skulle ju vara nåt annat förstås. Ett prestandakort i ordets rätta bemärkelse...

Jag spanade under våren på 256mb-korten eftersom de är klart billigare än 512-dito och jag ändå inte kommer spela på högre upplösning än 1280*1024 (det är främst på höga upplösningar mkt minne används). Siktade in mig på ett Gigabyte-kort med några fördelar mot standardkorten: färdigmonterad Zalmanfläkt, kortare än standardlängden (bra om man inte har så stort chassi) och dessutom bundlat med RPG-spelet Neverwinter nights 2. Blev också ett sånt när jag väl beställde, men när jag väl hade kortet i hand kom problemen. Att byta grafikkort är en väldigt enkel procedur, i princip är det bara att plocka ut det gamla och sätta i det nya.. Men fan, när jag väl slog på datorn med nya kortet i fick jag ingen bild! Vad i helvete nudå? Först testade att jag montera tillbaka det gamla kortet och avinstallera drivrutinerna, det borde inte spela nån roll men man vet ju aldrig, men nope, ändå ingen bild med nya kortet. Jaha.. ett 400w Codegen nätaggregat kanske är för klent? Skruvade ut det starkare nätaggregatet från gamla datorn (520watts med skapliga 12v-värden) och satte i det nya burken. Men fortfarande samma effekt vid uppstart; fläkten på kortet gick igång och inga varningspip från moderkortet men likväl ingen bild. Nähepp, antagligen hade jag fått ett trasigt kort då? Eller så hade jag möjligtvis lyckats paja kortet med statisk el eller nåt liknande (även om det inte kändes så troligt). Så jag satte tillbaka mitt 7900GS-kort och förberedde mig på att skicka tillbaka 8800Gt-kortet (suck). Men vafan, när jag monterat tillbaka 7900GS funkade inte det heller (!), samma problem, fläkten funkar osv men ingen bild ut till skärmen. Lätt desperat funderade jag på om jag lyckats sabba två kort eller om till och med PCI-expressbussen på moderkortet hade kortslutit. Suck. Men efter ytterligare diverse strul och många svordomar senare upptäckte jag att jag klantigt nog inte monterat ena 12v-sladden i moderkortet. Och efter en enkel manöver gick sedan 7900GS-kortet igång igen till min stora lättnad. Nu tänkte jag att 12v-sladden antagligen också var problemet med 8800GT-kortet så förväntansfull monterade jag det kortet igen. Men icke, samma problem, fläkten igång men ingen bild. Suuuck. Jaha, det var bara att skicka tillbaka kortet som defekt då. Så var det med det.

Men historien tog inte alls slut där. Dagen efter lyckades jag efter lite om och men googla mig fram till att det kunde vara en lösning att flasha (alltså uppdatera) moderkortets BIOS. Hm, nja, kände mig inte jättepigg på det direkt, verkade både krångligt och en aning riskabelt, dessutom var instruktionerna att flasha BIOS tämligen svårtolkade och jag skulle även tvungen att göra bootbar cd-skiva istället för diskett eftersom datorn (såklart) saknar diskettstation. Jag hittade dock en senare BIOS-version på Jetways krångliga hemsida och lyckades göra en boot-cd med det BIOSet redo för flashning. Men det funkade inte, när väl flashningen skulle börja kom det upp ett felmeddelande "bla bla your mainboard does not support this BIOS" stod det. Jaha, nog kört att försöka flasha då. Men efter ytterligare en del googling på krångliga sidor från fjärran öster upptäckte jag att felmeddelandet nog stämde, Jetway har av nån anledning inte listat just moderkortet jag har på sin officiella europeiska sida, utan jag hittade iställen en annan BIOS-version släppt i början av februari på en gammal jetway-sida, bara tillgänglig genom googles cach-minne nu. Jaha, friskt vågat tänkte jag och gjorde ytterligare en bootbar cd med den nya BIOS-versionen.. och voilá! Nu funkade flashningen och datorn gick igång igen utan problem. Ganska stolt över att ha lyckats flasha ett BIOS för första gången tänkte jag att nu kanske det nya 8800GT-kortet äntligen skulle funka (även om det kändes föga troligt). Men tro på fan att jag var nära att tappa hakan när skärmen helt plötsligt fick bild med 8800GT-kortet installerat! Jippie! Lösningen på all denna grafikkortssoppa var alltså att att flasha BIOS. Lite väl mkt överkurs bara för att byta ett grafikkort kan man tycka, men samtidigt har jag ju lärt mig en del av allt detta jox. Trial and error som det så fint kallas.

I vilket fall så presterar 8800GT-kortet precis så bra som jag hade vågat hoppas. i Inlägget 12/3 skrev jag ju att jag fick upp datorn i 8869 poäng i grafik-testprogrammet 3dmark05, det var med 7900GS och en siffra som jag sedan med högre överklockning höjde till 9579. 8800GT gav oklockat direkt ur förpackningen finfina 14000 poäng, och det går säkert att driva det betydligt högre än så med lite överklocking. 14000 poäng är mkt, det är betydligt högre än vad många bara nåt år gamla dyrkort presterar (alltså kort för då långt över 3000 som 7950gx2). I den senare versionen av samma program, 3dmark06 är skillnaden ännu större, 5300 poäng med 7900GS högt överklockat, och 9400 poäng med 8800GT oklockat. I spel har jag minst dubblat framratesen med det nya kortet och det dessutom på högre grafikinställningar, i många fall de högsta spelen har. Ett 8800GT-256 för drygt 1000 spänn är därmed den absolut bästa prestandaprodukten till datorer jag någonsin köpt. Spelar du mycket datorspel och har en någorlunda modern dator i övrigt så köp, du kommer inte ångra dig.

Jaja, det var mycket hårdvarusurr det. På spelfronten har jag faktiskt äntligen börjat spela World of Warcraft efter att ha blivit inspirerad av syrrans kille Magnus, en mycket insatt spelare. Ja, än så länge är jag ju naturligtvis bara i början av spelet men jag måste säga att det redan är helt klart fascinerande. Det kan nog bli några timmar med WoW framöver har jag en känsla av... (om du spelar eller vill börja spela så säg till mig så kan vi hänga på samma server och sammarbeta lite).

Det är inte alls ovanligt att jag (på jobbet) får ganska skumma frågor från mer eller mindre ambitiösa högstadie/gymnasieelever: "Hej, vi har fått en uppgift vi ska lösa om ...Toalettens historia... ...Vem som uppfann ryska språket... ...Kinas handel med Zimbabwe idag jämfört med hundra år sedan..." Ja ni förstår.

I sådana uppenbart smala ämnen är den allra vanligaste och mest givna hänvisningen (jämsides uppslagsverken) Internet. Men inte sällan får man då höra: "Nej, men vår lärare har sagt att vi måste ha böcker som källa..."

Que?

Det är ju ganska skrämmande om nu de källkritiska inslagen i kidsens undervisning baseras på föråldrade och trångsynta uppfattningar som att böcker = bra, tillförlitlig källa och Internet = dålig, ej tillförlitlig källa. Som min polare Gustav alldeles korrekt konstaterade angående bloggar så är det ju för bövelen innehållet och inte formen som är det viktiga när man ska göra sin bedömning av materialet. Texten i sig och inget annat. Tänker man i andra banor så är det ju i så fall inte heller svårt att hänvisa till de obegränsade mängder av både internetsidor och böcker som kan betraktas som mer eller mindre värdelöst skräp. Givetvis.

Sedan är det kanske möjligt att jag personligen har en lätt romantiserad bild av Internet öht (se inlägget apr-17), men likväl snälla lärare; vill ni bestämt att era elever ska slå i böcker så ge dem i så fall även vettiga ämnen att arbeta med.

Ibland undrar jag om besökarna verkligen vet om att bibliotekarien som sitter framför dem på fackavdelningen i ett nytt och välbyggt bibliotek i en mellanstor svensk stad, en ung man i sina närmare 30 med välknäppt skjorta, lätt snekammad lugg och något reserverat leende, att denne filur som vänligt hjälper dem med att hitta referenser i internationella medicindatabaser, som gärna letar fram bortglömda gamla hembygdstexter från sekelskiftet åt dem, som navigerar dem bland diverse lagtexter och offentliga tryck, eller som kanske fjärrlånar dem obskyra akademiska texter från landets universitetsbibliotek, att denne utbildade bibliotekarie som spenderar sin lördag åt vilka frågor de nu kan tänkas ha... Att han faktiskt tjänar klart sämre än yngligen i kassan på det lokala snabbköpet som knappar in köttfärsen och minimjölken åt dem på vägen hem.

Jo. Så är det. Fakta:

Erik, 27 år, Fil. mag. efter 4 år av studier, yrkeserfarenhet vikarie 2 år, en lördag ensam på fackavdelningen i ett stort stadsbibliotek @ 159 kr / timme.

Ungdom, t. ex. 19 år, utan någon som helst utbildning, yrkeserfarenhet nada, en lördag i kassan på en stormarknad @ 184 kr / timme. Exempelvis Erik själv när han sommarjobbade åt Konsum för en åtta år sedan.

Men det är chill, som bibliotekarie får jag ju som sagt gratis kaffe numera... (och därmed borde jag ju inte alls snegla på dem där andra utbildningarna som jag har märkt att jag faktiskt gör...).

---

Äntligen en jobbfri helg efter fyra jobbhelger på raken. Födelsedagsfest hos Markus på lördag, blir säkert kul, och nästa vecka blir det en efterlängtad sväng norröver. Släkt, vänner och allt det där.

Utan inbördes ordning.

1. Jag har glömt lunchen hemma.
2. Jag duschade kvällen innan utan att torka håret ordentligt = kråkbo att reda ut.
3. Jag kliver upp för sent och stressar i mig frukost som sedan blir kvar på bordet så det ser ut som fan när jag kommer hem.
4. Jag hittar inte det jag vill ha på mitt lokala Netto.
5. Jag tappar mina alldeles för dyra hörlurar i golvet.
6. Jag vaknar med ett ryck 06.30 utan att vara helt säker på om jag börjar jobba 10 eller 12.
7. Jag har glömt att ladda mp3n så ingen musik till eller från jobbet.
8. Jag hittar inte min konservöppnare och får leta i minst en kvart.
9. Jag brister i självdisciplin och sitter vaken minst en timme för länge på kvällen vilket leder till punkt 3 nästa dag.
10. Jag kör nästan in i en trögfattad cyklist/fotgängare som inte fattar att högerregeln även gäller på cykelvägar.

Sjuksköterskorna gör helt rätt i att strejka. Självklart är dem underbetalda i förhållande till deras uppgifter och ansvar. Men frågan är hur tungt argumentet "3 år av kvalificerande studier som kostar pengar att återbetala" väger med tanke på att det finns andra yrkesgrupper som pluggar längre och har ännu lägre snittinkomst, som till exempel - trumvirvel - bibliotekarierna. Fast vi har ju andra fördelar förstås, efter en liten dispyt får vi numera gratis kaffe på biblioteket där jag knegar. Idag drack jag 5 koppar free coffee så vem behöver strejka...?

Det här var ju både skrämmande och skrattretande på samma gång. Amerikanen Nicholas Angell, bara för två säsonger sedan i miniklubben Bofors, tjänade hutlösa 280.000 spänn i månaden efter skatt med sitt artistkontrakt i soplaget Brynäs. 280 jävla tusen rent för en halvsopa?!
Brynäs sportchef Micke Sundlöv säger att uppgifterna inte ska komma ut. Nähä, och varför inte det då om man får fråga? Allt i klubbarnas inre arbete ska tydligen vara en skyddad verkstad som fansen inte ska lägga sig i, trots att det ju i huvudsak är just fansen som ligger bakom spelarnas (och ledarnas) pröjs. Nöj er med att betala svindyra matchbiljetter men ge fan i att gnälla om nu medelmåttor är svårt överbetalda, för som Sundlöv poängterar är det ju inget annat än marknaden som bestämmer villkoren. Ni vet det där välbekanta förhållandet mellan utbud och efterfrågan som reglerar huruvida en vara eller tjänst är billig eller dyr i vårt samhälle. Om det ändå vore så väl alltså, för 280 papp i månaden för Angell är naturligtvis inte fråga om något annat än ren och skär idioti. I Nordamerika betalar man visserligen rena fantasilöner till många spelare, men alla löneuppgifter där är i alla fall offentliga och redovisas också utan krusiduller. Inför den principen även i Sverige, det är redan nog daltande med spelarna som det är nu.

Nollan Ros som bloggar om hockey på Aftonbladet bidrar i lönedebatten med några smarta infallsvinklar om Angells pröjs. "Men man glömmer att han får lönen under endast 6 månader och att han måste skatta för pengarna hemma i Minneapolis... Sett på årsbasis får Angell 170 000 kronor i månaden..." Jaha, och varför i helsefyr skulle man räkna på årsbasis om man bara är anställd för 6 månader? Vi jämför; om jag skulle tjäna 20 papp i månaden under tre månader på ett sommarjobb så blir det ju 5000 på årsbasis. Relevant siffra, eller hur? Och det blir ännu bättre. På grund av artistskatten "...får han inte nyttja folktandvård, sjukhus eller andra skatteförmåner som är en självklarhet för Svensson. Det måste han betala extra för." Ja där får verkligen Angell hosta upp enorma summor under 6 månader, särskilt med tanke på att hockeyspelarna har egna lagläkare som klubbarna betalar. Tandvården och de övriga utgifter som blir över får ju stackarn pröjsa själv och såna grymma pengar bör ju helt klart röra sig om betydligt mer än vad han tjänar in på de skattelättnader artistkontraktet innebär... Men slutklämmen är ändå allra bäst: "Kan tycka att det är Brynäs som vinner mest på den höga lönen. De lockar med en lön på 340 000 kronor i månaden, men egentligen är det en normal lön för en importspelare från Nordamerika.". Hosta 340 papp i månaden för en halvsopa men ändå vara vinnare - Stort grattis till alla Brynässupportrar!

Jag kunde allt identifiera mig en del med det senaste South Park avsnittet (S12E6) "Over logging". Eh, inte direkt med Stans pappa Randy då (se själva...), utan mer med själva fenomenet Internetberoende. För risken är nog överhängande att även jag skulle dra ut på korståg om nätet helt plötsligt slutade funka en dag. Nu är det inte heller så konstigt, för stänger man av Internet så stänger man samtidigt av en stor del av min fungerande tillvaro, både yrkesmässigt och privat. Vet ju hur det är bara om jag är iväg till en nerkopplad miljö för några få dagar. Känner mig snabbt avskärmad från omvärlden och får genast ta igen en massa surfande så fort jag kommer hem igen.

Det är mycket som gör Internet indispensible. Dels är det ju allt slösurfande, allt det där vanliga uppdaterandet av samma gamla vanliga websidor... Det är onekligen en viktig sak. Men sedan allt det praktiska. Jag är 27 år gammal men är ändå för ung för att fatta hur man löste allt jox som räkningar, biljetter, adresser, stadskartor mm på den där avlägsna forntiden innan Internet var etablerat. Allting måste verkligen ha varit oändligt krångligt.

Sedan har vi ofrånkomligen även - utan att ta orka ta nån diskussion för eller emot nerladdning - all media som blir tillgänglig. All musik, alla tv-serier, alla filmer, sporten, radion, ja you name it. Allt finns samlat och är busenkelt att få tag i. Inled mig icke i frestelse för dit hittar jag enkelt själv. Det går bara inte att hålla sig borta.

Kuriosa, bara som ett litet exempel på hur underbart Internet kan vara ibland: Igår vittrade jag ett glädjerop när jag hittade samtliga avsnitt av Peter Birros "Hammarkullen", som sändes på SVT för en 10 år sedan. En helt fantastisk tv-serie, som så ofta när Birro ligger bakom.

Nyckelmatch mot jumbokollegan Ljungskile igår. Förlust där och det hade redan luktat superettan lång väg. Men, vad händer - Per Joar dumpar 4-5-1 och kör 4-4-2!  och tar dessutom med Patriksson från start!  ...och vips så tog GIF sin första 3a med klara 4-0. Patriksson ett mål och en framspelning. Synd bara att det tog 3 förlustmatcher innan P-J skulle fatta det som var uppenbart redan innan säsongen.
 
...

Nu är det all time high sjukfrånvaro på jobbet. Över en fjärdedel av den sammanlagda personalstyrkan ligger deckade. Alltså väldigt mycket jobb till mig (jag är aldrig sjuk). Bra såklart men jag hinner inte riktigt med allt annat.

...

Rockstugan i lördags var inte särskilt bra. Nästan bara kids och tämligen mediokra band. Vi kände oss gamla (ännu äldre än vanligt). Dessutom hade Vladde inte längre access till replokalen, hans grejer var flyttade till en annan, mycket mindre lokal. Men det blir nog bra där också, vi var där i söndags en sväng och fixade ordning lite (helvete vad tunga pa-grejer är). Den 26:e är det grindnight så då blir det väl invigning antar jag.

...

Det är klara vårkänslor härnere nu och i söndags premiärgrillade jag och Anders i en park i stan. Några grader till och det blir havet istället. Blir underbart! 

Tillbaka igen.

Till dem som förväntade sig en väluppdaterad blogg kan jag bara säga att det är jag alldeles för lat för.  Men lite oftare än så här hade jag väl tänkt skriva. Anyway. Som du bloggläsare kanske förstår har det inte varit så mkt på gång de sista veckorna, förutom en hel del jobb och diverse sport på tv. Fast några roliga grejer har ju hänt. I påskas var min barndomskompis Jonas på besök en kväll, det blev en riktig grabbafton. Folköl, gamla foton, datorspel och hockey på tv. Väldigt trevligt förstås. Och förrförra helgen var det husfest hos Markus och Lina, jävligt skoj, riktiga husfester sker alldeles för sällan numera. En bra fest blev sedan ännu bättre eftersom där fanns en söt stockholmska... (tyvärr jobbade jag dock söndagen dan efter...).

Annars då?  Tja... Jo!  Jag och Anders har fixat biljett till Graspop. Fetaste lineupen man kan tänka sig så det kommer naturligtvis bli helgrymt. Vi har däremot inte riktigt bestämt hur vi fixar transport men det senaste budet är att vi hyr en kärra och bilar ner, det blir inte särskilt mkt dyrare än bussalternativet och kommer gå betydligt snabbare. Gäller väl bara att fylla upp de sista platserna. Var god anmäl ditt intresse snarast...!

...

Spelar fortsatt rätt mkt dataspel. Det senaste i raden är förstapersons-sci-fi-skjutaren "Bioshock". Spelet utmärker sig med en skruvad story (du hamnar i en undervattenstad i sextiotalsmiljö där alla invånare har blivit zombieartade av en mystisk sjukdom), snygga miljöer, bra röstskådespel och överhuvudtaget ett gott exempel på sån där mörk kuslig stämning i gränslandet till skräck som jag brukar uppskatta i dataspel. AI:n i spelet (artificiella intelligensen alltså) är dessutom ovanligt bra. I vanliga fall i förstapersonsskjutare brukar fienderna vara så pass dumma att man enkelt hittar knep att lura dem, där det allra vanligaste helt sonika är att springa runt dem och sätta en enkel salva i deras rygg. Bioshocks fiender är smartare än så, de är i princip alltid rättvända oavsett vilket håll du kommer ifrån, sedan har de även ovanan att själva göra flankerade attacker, vilket kan vara en aning jobbigt i eldstrid mot flera fiender samtidigt. Spelet har dock en betydande nackdel, nämligen tempot. Det är lite väl stressigt för min smak faktiskt - alldeles för mkt springa runt och panga i klaustrofobiska miljöer. Jag föredrar spel där tempot är varierat, där man ena stunden färdas i ett stilla ödesmättat landskap som i nästa stund förvandlas till ett våldsamt inferno av fiender. Ett gyllene exempel på ett utmärkt balanserat tempo är givetvis Half life 2, där bilkörarsekvenserna  hör till mina absoluta favoritögonblick i ett spel någonsin (hela spelet är ju kanske det bästa någonsin visserligen).

...

Måste skriva några rader om sport också. Trist som fan att Timrå åkte ur slutspelet mot HV, men det viktigaste var att man tog ordentlig revansch mot Modo. Det räddade onekligen hela säsongen. Som det ser ut kommer man få ihop ett starkt lag även till nästa säsong (money talks). Värre då med GIF, 3 raka förluster i inledningen av allsvenskan känns ju sisådär. Nygamle tränaren Per Joar har inlett säsongen med att flytta och bänka fjolårets två bästa spelare (Åhlander/Patriksson), samt dessutom att köra en defensiv och tråkig 4-5-1-uppställning. 4-5-1 behöver rent teoretiskt inte alls vara särskilt defensiv, men då krävs det ett riktigt spelskickligt lag också, med andra ord knappast en realistisk uppställning för GIF. Jag fattar bara inte varför man absolut skulle ta tillbaka Per Joar Hansen som tränare (som tränade klubben med extremt tråkig fotboll och måttliga resultat 03-04). Någonting jag själv har lärt mig under min stilla livsgång är att det är dömt att misslyckas att ta tillbaka gamla ex... trist att även GIF måste gå den hårda vägen för att kunna dra den slutsatsen. Nåväl, än är det ju långt kvar av säsongen.

...

Kanske bara är jag men visst är det betydligt tätare mellan de bra skivreorna numera?  Och de flesta skivorna tycker jag får reastatus betydligt snabbare också. Många hittar man ju för runt 70-80 spänn bara nåt halvår efter släppet. I vilket fall har det varit flera riktigt bra reor på slutet och således blivit ganska många inköp. Mest sånt där som jag redan har lyssnat in mig på men likväl känner ett absolut behov av att ha ståendes i skivhyllan också. För nån vecka sedan la jag även vantarna på ett av årets tunga skivsläpp, Testaments nya. Jävligt bra såklart. Med vissa band behöver man aldrig vara oroad, de motsvarar alltid förväntingarna. Se till att införskaffa!

...

Nog för denna gång. Ikväll blir det folköl och spelning på rockstugan.

Frustrerande nog säljer Wackenbiljetterna slut precis innan jag hinner mobilisera det lilla gäng som snackade om festivalen i vintras. Några lite mer alerta kompisar hann dock fixa biljett så möjligheten finns ju att jag fortfarande kommer iväg, men jag ogillar starkt att jaga ockerbiljetter andrahand, så huvudalternativen som kvarstår är Sweden rock och Graspop i Belgien. Eller egentligen bara Graspop. Varför då? Jo, låt mig jämföra: Graspop har en helt sjukt stark lineup, med tre tunga headlines - Maiden (!), Priest (!) och Kiss, samt massor av andra favoritband, exempelvis Morbid Angel, Testament, At the Gates , Immortal, Forbidden, Nile och Ministry. Sweden rock har också flera riktigt bra band på sin sida, som Carcass, Testament och At the Gates, men istället bara en vettig headline - Priest. Prismässigt borde därmed Sweden rock vara den klart billigare festivalen av dem två, Graspop ståtar ju med både Maiden och Kiss utöver Priest, men icke! - Sweden rock kostar 1800 jävla spänn för en tredagarsbiljett, när Graspops motsvarande pris är 130 euro. Drygt 500 spänns skillnad alltså! Dessutom ingår camping i Graspop och inte på Sweden rock, ca 250 spänn extra. Slutsatsen blir som tidigare konstaterat att jag absolut helst tar mig till Graspop denna sommar. Det är för mig helt obegripligt att svenska (nordiska) festivaler kan vara så sketet dyra, närmare 50% dyrare än de stora festivalerna på kontinenten, utan att för den saken skull ståta med större eller fler band, snarare tvärtom. Det kan knappast bero på att vi har några procent högre moms, eller för den delen att kringarrangemangen skulle vara särskilt mycket dyrare. Nope, rent ocker är vad det är.

Nåväl, det kanske blir Sweden rock ändå, det är några kompisar som ska dit som jag gärna sällskapar med, men första prioritet har helt klart operation "övertala/tjata med mig folk till Graspop". Känner du mig? Bra, häng på till Belgien! Det blir grymt, jag lovar.

En lugn och stilla hemmahelg är snart avverkad. Visserligen var jag duktig och vårstädade hemma i fredags (äntligen, efter ett par veckor av mental förberedelse...), men annars har det inte blivit mycket gjort. Gott så, jag har absolut ingenting emot att spendera några lediga dagar hemma med filmer, musik, böcker osv. Ibland kan det dock vara en fin balansgång mellan soft helghäng och att helt enkelt vara rejält uttråkad - igår kväll hade jag inte varit sen att hitta på nånting med polare. Men några var upptagna i annat, några borta, och de flesta andra verkade vara bänkade framför melodifestivalen. Så det var inte riktigt läge alltså. Bara för att få en skymt av vad som lockar sådana massor till tv-apparaterna, endast Kalle på Julafton kan tydligen konkurrera, slog jag på tvn mitt under upplösningen. På typ 10 minuter hinner jag konstatera följande: Luuk är en tönt, Charlotte Perelli ser ut som en skräcködla/alien och hennes vinnande låt är värdelös. Av med tvn och på med film istället, jag hittade nämligen "There will be blood" i bra kvalité. Filmen utspelas kring förra sekelskiftet och handlar om oljeindustrins tidiga utveckling i USA, i huvudrollen får vi följa Daniel Day-Lewis som Daniel Plainview, en hänslynslös och cynisk oljemagnat. Med list och karisma manipulerar han sig till oljerik mark billigt, och han skyr sedan inga medel i sin exploatering av både oljefyndigheterna och lokalbefolkningen. Han stora drivkraft är förutom pengabegäret ett starkt människoförakt, efterhand får vi veta att han egentligen inte bryr sig ett skvatt om någon - light-SPOILER: inte ens hans "adopterade" son. "There will be blood" är en brutal och obehaglig film som väcker frågor om mänsklighetens (och girighetens) väsen. Ungefär som en amerikansk version av Hasse Alfredssons (en av mina absoluta favoritfilmer btw) "Den enfaldige mördaren", Plainview känns precis att vara stöpt i samma form som Alfredssons onda fabrikör. Men hur osympatisk och brutal Day-Lewis karaktär än må vara, får vi indikationer om att det är mer än bara han själv som felar, det är nämligen rätt slående att Plainview egentligen inte bryter mot några lagar i sitt oljekall, han uttrycker det själv i filmen: "whats my sin, to drain oil...?".

I mina ögon ger filmen ett talande exempel på den människosyn som har stor del i att 2 procent av världens befolkning kontrollerar hälften av dess tillgångar. Som ett lokalt exempel kan jag tänka mig att det fanns ett antal Plainview-typer i Sundsvalltrakten kring sekelskiftet, när träpatroner lurade godtrogna bönder på sin värdefulla mark för struntsummor.

...

Studentuppror i Tibet och visst slår Kina sin gamla vana trogen tillbaka med våld. OS 1980 i Moskva bojkottades av många västländer. OS i Kina 2008 lär inte bojkottas av en enda väststat. Vad är skillnaden? kan man fråga sig, diktatur som diktatur, och det kan ju knappast vara Kinas humanitära utveckling - landet präglas fortfarande av godtyckligt rättväsen, statlig censur, modernt slaveri, förtryck av minoriteter osv. Nope, svaret är enkelt: västvärlden vill helt enkelt inte stöta sig med Kina, för Kina är nämligen det moderna stora ekorrhjulet, låglönemarknaden, produktionen, periferin. En alldeles för värdefull tillgång för att våga riskera med andra ord.

...

Tänkte även skriva om spelpaketet "The orange box" som släpptes i höstas och innehåller 5 spel, samtliga episoder av Half life 2, Portal och Team fortress 2. Fick det nämligen häromdan sen det gått ner i pris på cdon - men intrycken får bli en annan dag, nu ska jag käka våfflor!